QueenofDawn

Jag hanterar känslor med huvudet och inte hjärtat. Det blir mindre smärtsamt så. Ibland blir det världens bakslag, men oftast fungerar det väldigt bra. Tillåter man sig inte att sakna så saknar man inte.

"Du och jag är inget vidare bra
men jag kan inte säga nej
Jag kanske rent av behöver Dig"

"Beauty queen of only eighteen
She had some trouble with herself
He was always there to help her
She always belonged to someone else"

Krasch

Som om jag inte var beredd på det? Jag kan inte påstå att jag blev chockad. Efter miljontals lyckliga sekunder behöver man tydligen en krasch - som en sorts påminnelse om att man fortfarande ska stå med båda fötterna på jorden. Jag vet många som skulle behöva en liten krasch nu och då. Folk som aldrig tycks råka ut för krascher. Jag sörjer inte. Jag vet att det är bra med en påminnelse om att stanna kvar här på jorden. Att inte drömma sig bort och bli en odräglig person. Jag gillar krascher, eller ja när jag inte längre påverkas negativt av dem förstås. Det där ledsna som kommer i samband med kraschen är väl inget annat än negativt - åtminstone för stunden. Hjärnan går på högvarv, hjärtat slår fortare än vad det borde när jag försöker sova. Kanske försöker kroppen bearbeta och reparera eventuella skador som uppkom vid kraschen. Snart blir det bra igen. Och jag vet ju att jag behövde den här lilla kraschen. För den var inte alltför stor, det kan jag verkligen inte påstå.

"Och han tror han är förälskad igen.
Det är så mycket i skallen
Men när Du säger: God natt kära vän,
står Du påklädd i hallen"

Det finns ingen osanning i det jag sa. Mitt hjärta vet var det hör hemma.
Åtminstone stundvis.