He was searching for something new and exciting while I was standing there right in front of him saying hello.
Det här inlägget är tillägnat dig J.
Jag är inte en av de där du beskrev. En av de där paren. Jag har ingen. Ingen speciell. Och du faller för den mystiske killen. Hård på ytan mjuk på insidan. Frågan är, vilka killar är inte så? Det är inte många som verkar klara av att prata om känslor. Varför? Ja, inte vet jag.
Som sagt, du faller för den sortens killar. Vet du vilka jag faller för? Nej, det vet inte ens jag. Jag vet bara att jag ofta råkar ut för kärlek vid första ögonkastet. Du vet "Åååååh jag är så kär! Han är så extremt underbar!" Känner jag honom? Nej. Vet jag något om honom? Njaa, oftast inte. Det är det som gör det så svårt. När jag väl lär känna killen brukar jag bli besviken, han var inte som jag förväntade mig. Han var inte som jag hade fantiserat om att han var.
Den här gången är det ju annorlunda. Det vet du. Sättet jag är på, pratar på, beter mig på. Du vet att den här gången är det något som inte är som vanligt. Jag känner mig inte kär. Jag kan koncentrera mig på mitt och inte bara sitta och vara kär hela tiden. Jag tycker om honom, det vet du. Riktigt mycket, men kär? Det känns som ett så onödigt ord. Visst, jag gillar inte tanken på att han skulle vara med någon annan istället för mig, kanske blir jag ledsen, kanske frustrerad. Något inom mig vill ju ha honom, att han ska vara min, ingen annans. Kanske är det såhär man ska vara när man verkligen, verkligen innerst inne känner att det är rätt? Pirr i kroppen men ändå så mycket mer. Så mycket mer än bara yta. Så mycket mer än bara desperata försök att få slippa vara "ensam". Förstår du något av det jag skriver? Hur jag känner? Det är verkligen förvirrande, så fruktansvärt mycket som jag ibland tycker om honom så kan jag andra sekunden bara känna att gud vad jag älskar att ha någon som han som vän.
För han är ändå speciell för mig. Det är så töntigt men något inom mig fastnade för honom redan den kvällen då jag satt ute i regnet och grät. Jag förväntade mig inte att han skulle leta efter mig men han tyckte om mig. Eller gjorde han verkligen det? Hur lyckades han då sluta tycka om mig så fort? Jag ville ju inte att han skulle sluta tycka om mig. Tvärtom. Jag tog åt mig med sorgblandad glädje när han skrev "jag gillade dig".
J, du vet att jag finns här. Dygnet runt, året runt. Och jag kommer alltid "offra" tid för dig. Jag kommer inte göra som de andra av dina kompisar. Det vet du väl? Du betyder väldigt mycket det ska du veta. <3
Puss & kram, Pärlan
Jag är inte en av de där du beskrev. En av de där paren. Jag har ingen. Ingen speciell. Och du faller för den mystiske killen. Hård på ytan mjuk på insidan. Frågan är, vilka killar är inte så? Det är inte många som verkar klara av att prata om känslor. Varför? Ja, inte vet jag.
Som sagt, du faller för den sortens killar. Vet du vilka jag faller för? Nej, det vet inte ens jag. Jag vet bara att jag ofta råkar ut för kärlek vid första ögonkastet. Du vet "Åååååh jag är så kär! Han är så extremt underbar!" Känner jag honom? Nej. Vet jag något om honom? Njaa, oftast inte. Det är det som gör det så svårt. När jag väl lär känna killen brukar jag bli besviken, han var inte som jag förväntade mig. Han var inte som jag hade fantiserat om att han var.
Den här gången är det ju annorlunda. Det vet du. Sättet jag är på, pratar på, beter mig på. Du vet att den här gången är det något som inte är som vanligt. Jag känner mig inte kär. Jag kan koncentrera mig på mitt och inte bara sitta och vara kär hela tiden. Jag tycker om honom, det vet du. Riktigt mycket, men kär? Det känns som ett så onödigt ord. Visst, jag gillar inte tanken på att han skulle vara med någon annan istället för mig, kanske blir jag ledsen, kanske frustrerad. Något inom mig vill ju ha honom, att han ska vara min, ingen annans. Kanske är det såhär man ska vara när man verkligen, verkligen innerst inne känner att det är rätt? Pirr i kroppen men ändå så mycket mer. Så mycket mer än bara yta. Så mycket mer än bara desperata försök att få slippa vara "ensam". Förstår du något av det jag skriver? Hur jag känner? Det är verkligen förvirrande, så fruktansvärt mycket som jag ibland tycker om honom så kan jag andra sekunden bara känna att gud vad jag älskar att ha någon som han som vän.
För han är ändå speciell för mig. Det är så töntigt men något inom mig fastnade för honom redan den kvällen då jag satt ute i regnet och grät. Jag förväntade mig inte att han skulle leta efter mig men han tyckte om mig. Eller gjorde han verkligen det? Hur lyckades han då sluta tycka om mig så fort? Jag ville ju inte att han skulle sluta tycka om mig. Tvärtom. Jag tog åt mig med sorgblandad glädje när han skrev "jag gillade dig".
J, du vet att jag finns här. Dygnet runt, året runt. Och jag kommer alltid "offra" tid för dig. Jag kommer inte göra som de andra av dina kompisar. Det vet du väl? Du betyder väldigt mycket det ska du veta. <3
Puss & kram, Pärlan
Kommentarer
Trackback
