QueenofDawn

Jag vaknar av att solen skiner in på min vita vägg. Det gör att hela rummet känns varmt. Utanför fönstret flyger kvittrande fåglar omkring. Jag påminns om de tusen bitarna. Pusslet som jag la klart igår. Nu får jag börja på ett nytt pussel och det känns väldigt mellankoliskt. Jag blev precis klar med mitt andra pussel som krävde så mycket tålamod. Något som jag knappt äger. Tålamod.  Konstigt ord. Tåla, mod. Borde snarare heta tålaork. Att tåla att orka.
   Jag lägger de första bitarna i pusslet samtidigt som jag ligger i sängen och känner hur jag får gåshud. Fönstret är inte öppet, elementet är på svag värme men ändå så består mina nakna armar och min rygg enbart av gåshud. Är det kanske tanken på mitt nya pussel som får mitt undermedvetna att rysa. Jag kliver upp ur sängen, rakt på en burk med hudkräm. Reflexen att flytta på foten sätts genast igång. Balansen håller mig fortfarande uppe. Jag går och gör mig i ordning, ordnar frukost så tyst som jag bara kan för att inte väcka de som sover. Jag tar med mig min skål och sätter mig i mitt solljusfyllda rum. Kopplar bort mig från omvärlden. Musiken är det enda som hörs utöver mitt egna hjärta. Det är fortfarande gott om tid. Jag fastnar med blicken på blomman i fönstret. En vit Orkidé. En oerhört vacker blomma. Den får mig att fantisera om hur livet skulle vara om jag hade en skönhet som motsvarade blommans. Jag överväger knappt mitt svar på min egna fråga. "Är livet lättare om man är vacker?"  Mitt svar blir kortfattat. Nej. Kanske blir det faktiskt svårare att leva om man är en åtråvärd skönhet.