QueenofDawn

Jag vet inte vilka som läser mina inlägg. Jag vet bara hur många. Jag vet inte vem den anonyma personen som känner igen sig i mina texter är. Jag borde kanske inte veta det heller. Kanske är det bättre att jag är ovetande, det blir ju garanterat mer spännande men till saken hör att jag blir nyfiken. Det blir jag alltid, speciellt när jag inte får veta. Och varför tycker jag egentligen att jag ska veta allt? Ingen vet allt om alla. Du vet inte vad jag känner för dig. Förmodligen, om du känner mig, så vet du om jag gillar dig eller inte, men du har ingen aning om resten. Vilka saker jag gillar, vad jag stör mig på osv. Och visst är det bra att du inte vet det för det enda du skulle göra om du visste allt det är att försöka dölja det "dåliga" och bara försöka vara så som jag tycker är bra. Och det vill jag inte. Jag vill känna dig. Inte en person som anpassat sig till mina åsikter.

Och eftersom alla inte vet allt om alla så undrar jag om jag ska berätta. Jag låg och funderade i natt. Känslor kan verkligen göra en förvirrad. Innan jag somnade tänkte jag på dig. På mig, och vad tusan mina känslor försöker säga. Jag kom fram till att jag tycker om dig. Det gör jag verkligen. Jag pratar jämt om dig, speciellt när någon frågar något om dig, då kan jag babbla i hundra år känns det som. Och nu när jag verkligen vet att jag tycker om dig, så känns det som att jag inte vågar berätta det för dig ändå, och nu när jag vet, så är jag rädd för att försäga mig. Vill jag att du ska veta hur jag känner för dig? Jag känner mig så extremt nära, men ändå så himla långt ifrån. Som om du vore 100 000 mil bort. Jag vet inte om du kommer läsa det här, det avgör väl ödet. Men saken är den att om du läser det här, kommer du då förstå vem jag skriver om? Och gör du det, kommer du då prata med mig om det? Om du förstår vem jag skriver om, då ber jag dig, snälla, säg något om det i alla fall, så att jag vet att du vet åtminstone.

Tjingeling, Pärlan