QueenofDawn

Det gör ont. Jätteont. Jag är rastlös och jag vet inte vad jag vill göra. Jag vill göra allt men ändå ingenting. Jag vill vara med alla men ändå så vill jag vara ensam. Jag vill vara med dig men ändå inte. Jag önskar att jag misstolkade allt. Men jag vet inte. Du brukar säga vad du tycker och jag tar åt mig, precis som vanligt. Det du sa. Något bara försvann. Bara gick sönder i tusentals bitar och jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag kände ingenting i början. Jag vet inte ens varför du började prata med mig igen. Eller igen... du pratade med mig hela tiden men inte alls såhär mycket. Varför började du prata med mig, ville träffa mig? Det måste funnits en anledning. Jag är så tom men ändå så full av känslor just nu. Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Gråta, skrika, skratta, vara arg, deprimerad, glad? Jag känner att den här situationen är något som jag inte kan hantera. Den är för stor. Den är inte hanterbar. Inte för mig. Jag vill inte tro att det här har hänt. Att verkligheten skulle ha blivit verkligare än min fantasi gör mig frustrerad.