QueenofDawn

Paniken börjar lägga sig och känslan av att den börjar försvinna är en obeskrivlig lättnad. Insikten av att man inte är oälskbar eller fel är en del av orsaken till att paniken ger sig av. Inblicken i hur livet faktiskt kan vara. Jag vet som så många andra att ibland känns ingenting som att det är värt något. Det finns ingen ork, ingen lust - till någonting. Det är då osäkerheten hälsar på. Ställer frågor som "Vem är du egentligen?" och "Vad gör du kvar här om du ändå inte orkar något?". Osäkerheten - det som kan ställa till det så för oss. Och varför kommer den och hälsar på då? Utan att ens förvarna oss? Har någon svaret på det? Det spelar ingen roll vem man är - hur man är - för osäkerheten hälsar på alla någon gång i livet. Frågan är bara varför. För inte gör det väl någon nytta? Osäkerheten övergår långsamt till säkerhet - om man orkar kämpa - om man vågar försöka må bra. Om man vågar inbilla sig att man för en stund faktiskt är säker på sig själv. Till slut står man där - hand i hand med säkerheten. Säkerheten som för ett tag sedan verkade vara ens ärkefiende - den står man plötsligt och är god vän med. Det är då man inser att vill man så kan man - vågar man så går det - för är det värt att se chans efter chans försvinna? Chans efter chans att få må bättre. Det blir inte bättre än vad vi gör det till.

Och nu bästa vän - så hoppas jag att Du förstår att även om du mår dåligt nu och har gjort i fem år så blir det bättre - om du åtminstone försöker - om du slutar se allt det dåliga. Om du kan börja se de bra sakerna även när du mår dåligt. Jag vet att det är svårt - och kanske tycker du att jag inte vet något om hur du mår, men det gör jag - jag har mått "likadant". Du har ingen aning. Du vet bara saker om dig själv, hur du mår just nu för hur mycket om mig vet du egentligen? Du känner mig, den sida jag visar utåt, det jag berättar och har berättat för dig. Men du vet inte och känner inte det som jag inte vågar berätta. Jag vet så mycket mer än vad du tror och jag vet att du kommer må bra om du orkar försöka må bra. Om du vågar försöka ta dig ur ditt "dåliga" tänkande. Det handlar faktiskt "bara" om din egna inställning. Och du kan inte skylla din psykiska hälsa på någon annan - även om du haft det svårt, vilket du inte är ensam om - så kan du inte skylla det på någon annan. Man kan må bra även om man genomgått en massa jobbiga saker. Det går faktiskt, jag lovar dig det. Det handlar bara om din inställning. Hur du väljer att du vill må. Vill man så kan man.