QueenofDawn

Att det ska vara så svårt.
Trots att jag har viljan, för det har jag verkligen, så går det inte. Orden kommer inte fram. Jag vet vad jag vill säga, vad jag tänker säga, men orden fastnar. Och när orden kommer fram har du gått. Jag undrar om vi någonsin kommer prata med varandra på ett avslappnat, normalt sätt. Som förut. "Det var bättre förr". I alla fall mellan oss. Vad som hände vet jag inte, jag hittar inga "fel" som gjorde att det blev såhär. Vänskap tar inte slut bara över en natt. Det går inte, det fungerar inte så. Jo om man bråkat. Men vi bråkade inte ens. Det var jättebra, tills skolan började. Där började precis allt gå åt skogen. Redan första dagen.
Jag saknar att ha dig där. Så som förr. Att veta att du bryr dig om mig. Jag saknar hur du alltid hade tålamod att försöka hjälpa mig att förstå mig själv. Som om du ville att jag skulle bli lycklig. Det var som om du ville se mig lycklig. Jag saknar dig. Mycket. Du var trots allt den som jag ansåg vara min bästa vän ganska länge. Den som kände mig bäst. Nu verkar allt som bortblåst. Och jag vet, det som har varit har fortfarande varit, mina minnen finns fortfarande. Och hur mycket du än tycker att jag ignorerar dig eller inte bryr mig så är det fel. Jag försöker, jag gör verkligen det. Men det är inte lätt när du ser på mig som om jag vore dum i huvudet. Men jag kommer alltid att bry mig om dig. Jag vill ju bara vara din vän.