QueenofDawn

Herrejesus vilken dag. Vilket liv jag lever. Ibland förstår jag knappt hälften av det som sker runt omkring mig. Det som händer i mitt liv. Hur andra beter sig, vad andra säger, vad andra gör. Varför de gör så, säger så, beter sig så. Men det är väl så, jag ska inte förstå. Det ska bara vara så. Just nu känns det som om jag hör vad andra säger men det går genast ut ur huvudet. Det går in lika snabbt som det går ur. Varför vet jag ännu en gång inte. Jag smsar med folk jag inte känner. Jag låter andras beteenden få mig att tro att det är mig det är fel på, att jag är ful, konstig, onormal, fel. Fel, fel, fel. Speciellt Du. Vad Du håller på med har jag ingen aning om. Konkreta bevis får dig visst att reagera. Att prata, att se mig. Annars är jag luft. There's no hard feelings anymore men va fan ge Dig. Se mig, hör mig, prata med mig, umgås med mig! Det var väl inte för intet som jag lärde känna Dig - som jag velat lära känna Dig? Jag såg Dig inte första dagen för att Du var tråkig, nonchalant och grådaskig. Nej, Du verkade spännande, rolig, social. Du var så söt. Du var någon som jag trodde att jag skulle tycka om att umgås med. Kanske hade jag fel? Eller så är det mig det är fel på, återigen. Kanske är det jag som kräver för mycket. Jag tror inte det för det har ju varit annorlunda. Men något är ju fel, och jag har fått för mig att det är något i Dig som inte vågar umgås med mig. Varför - nej just det, varför vet jag ännu en gång inte. Är jag som Du? Beter jag mig likadant? Vågar jag göra och säga saker när vi är ensamma som jag inte vågar göra/säga när vi är med andra? Är jag så tråkig, nonchalant och grådaskig som Du för tillfället är för mig? Om jag är det, säg det då. Jag vill veta. Jag vill ha en chans att förändras, att visa att jag inte är så. Jag är inte tråkig, inte nonchalant och framför allt inte grådaskig. Jag är konstig, jag är översocial, jag är skrikiga färger. Jag är för mycket av allt ibland.