QueenofDawn

"Och han tror han är förälskad igen.
Det är så mycket i skallen
Men när Du säger: God natt kära vän,
står Du påklädd i hallen"

Det finns ingen osanning i det jag sa. Mitt hjärta vet var det hör hemma.
Åtminstone stundvis.

Have you ever seen the fields of love?
Have you ever felt the seeds of love?

Det brukar jag fråga mitt hjärta. Den lilla pumpande saken i min bröstkorg. "Hur vill Du ha det? Vad vill Du egentligen?" Ibland ser jag mitt hjärta framför mig, som ett rött litet hjärta, som ett Alla Hjärtans Dag-hjärta och det är då när jag ser det framför mig som jag frågar det saker. Jag vet inte om jag går efter mitt hjärta eller mitt förnuft. Jag skulle tro att det är rätt lika men någon av dem måste alltid vinna. Ibland går förnuftet före hjärtat och tvärtom. Det är så jobbigt när hjärtat säger en sak och förnuftet en annan. Jag gjorde slut. I onsdags gjorde jag slut. Slut, slut, slut. Jag känner mig som världens elakaste människa. Jag har gråtit tre kvällar i rad nu. Bara gråtit och gråtit och gråtit för att hjärtat vill en sak och förnuftet en annan. Jag känner mig så fruktansvärt elak. Men jag vill inte. Jag vill inte vara med någon när jag inte kan ge mig själv till hundra procent. När jag inte kan säga "Hej! Här får du mig. Hela mig. Inte bara en bit utan verkligen hela jag. Jag är din och jag är så bra som jag bara kan vara." Jag kan inte det nu. Jag kan inte vara den bästa flickvännen. Jag kan inte vara så bra som möjligt. Jag skyllde på att jag inte har tid. Jag har inte tid att offra något just nu. Jag har inte tid att dra ner på någon aktivitet i mitt liv. Jag vill ha det som jag har det nu. Min balans. Den för tillfället Orubbliga Balansen. Förlåt. Förlåt så innerligt för att jag svek. För att jag lämnade. För att jag inte kan få dig att känna att jag fortfarande finns i ditt liv. Förlåt, förlåt, förlåt. Som Mia Skäringer säger;

"Jag var den som ville lämna. Att lämna gör lika ont som att bli lämnad. Skulden man känner när man lämnar och förödmjukelsen man känner som lämnad är lika. Att känna övergivenhet och att överge är lika hemskt. Sant. Man sörjer inte mindre."

Jag har inga ord till dig. Jag kan inte ens förklara för mig själv. "Vad gjorde jag? Varför gjorde jag såhär? Varför lämnade jag?" Jag vet inte. Det finns bara ett enda stort Jag-Vet-Inte i mitt huvud. Jag vet varken vad jag känner eller tänker. Jag gjorde så fel och så rätt. Jag vet bara inte hur man släpper taget helt och hållet när man fortfarande känner något där inne. När man fortfarande bryr sig. Jag vet inte.

Blablabla

Jag vet inte vad jag vill med någonting. Bara en sådan enkel sak som att ha en blogg gör mig galen. I ena stunden älskar jag att ha en blogg där jag kan skriva vad jag vill, bara få ur mig allt jag tänker och känner. I andra stunden hatar jag bloggen, vill radera den och aldrig mer låtsas om den. Men jag vet att jag kommer ångra mig direkt efter att jag tryckt "delete". Jag vet inte så mycket just nu. Det är lite för mycket i livet för stunden. Plugg, vänner som kommer och går, kärlek, mitt dåliga matförhållande och träning. Om man en gång har skapat ett psykiskt helvete när det kommer till mat, kan man då komma ur det där helvetet och bli "normal" igen? Jag är inte sjuk, kommer inte bli sjuk och vill nog inte bli sjuk igen men ändå tjatar folk om det. Det är som att det står "Ex-anorektiker" med knallröd, blinkande text i pannan på mig. Ibland får jag lust att bara skrika rätt ut. Det är ändå ingen som förstår. Det finns tusentals personer som genomgått samma sak som jag men det innebär inte att någon förstår hur just jag känner mig. Jag är ett kontroll-freak och det var just därför jag blev sjuk. Just nu har jag ingen kontroll över någonting. Framför allt inte mina känslor och jag vet inte varför jag måste ha kontroll över precis allt i mitt liv. Det blir bara så jobbigt för mig själv. 

Just nu önskar jag bara att jag hittar en person som jag kan berätta precis allt för.

Jag avskyr känslor, för det finns ingen chans i världen att jag kan styra dem

"Experience is something you don't get until just after you need it."

Det finns dem som stannar tiden. Jag stannar tiden men fortsätter själv att gå.
Kanske går jag snart igenom kulisserna och märker att livet utanför bubblan är rätt bra.

"Make peace with your past so it won't screw up the present"

Nu är det bara 22 dagar till Green Day, 31 dagar till mitt höstlov och 41 dagar kvar till Winnerbäck. Underbart.

Allt i mig var fult och ingenting jag hade mätte sig med ditt

47 dagar kvar - Längtar!

Sitter vid köksbordet och har just klämt i mig den femtonde och sista köttbullen. Jag är helt proppis och tror på fullaste allvar att min mage snart exploderar. Dessutom längtar jag efter Lars Winnerbäcks nya album som släpps om några veckor! Jag lyssnade just för första gången på "Jag får liksom ingen ordning" och känner igen mig. Ibland känns allt som ett enda kaos och inget organiserat kaos utan totalkaos. Man har ingen ordning på någonting fast i slutänden så har man ändå koll på allt. Weird. Jag har i alla fall fyra timmars håltimma just nu och funderar på att hoppa in i duschen och njuta av "ledigheten" som inte varar alltför länge. Jag har hållt igång sedan 06:20 imorse och lär inte sova förrän sent ikväll. Denna Lill-Lördag är det fullt ös med andra ord. Men innan jag blir helt bananas av att bara sitta här och vara passiv ska jag försöka göra något vettigt, räkna matte kanske?

Take care!

Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen