QueenofDawn

Yes IT IS true! I'm writing from Curacao! But only because it's horrible down here.... not! This place rocks! It's 30-32 degrees in the air, about 28 in the Caribbean ocean and the sun is shining all days long. I'm looking like a ginger bread girl right now, and I love it! What I don't like is the fucking myggorna som dom har down here!

I don't think you have the same temperature as I have here but I can tell you that it's too hot sometimes! Well, I don't know what to write, I have so much to tell you guys at home but it just doesn't feel good telling you that in English! However, tomorrow I'm going to touch, swim with and kiss dolphins. I really look forward to that! I have to tell you one more thing, jag lever tack vare Virgin Colada och de ruskigt goda red cherrys som jag missbrukar! Dom is almost lika ruskigt goda som de ruskigt snygga killarna som jobbar at the aircraft! God damn, they're hot! Jazz, ohlala you should have seen the special person I'm talking about, unfortunately I think he was married, haha. Jag skickar ett vykort till Dig idag eller imorgon honey!

Jag saknar inte Sverige yet, men det finns some people that I'm starting to sakna! Och ja jag love Swenglish, det later liksom lite frackt, det gjorde dock inte that word without an a with two dots!

Pussar & Kramar Pearl in Curacao <3

Ju närmre jag kommer resan, desto längre kommer jag ifrån Dig. Börjar det gå åt andra hållet sen när jag kommer hem? Börjar jag komma dig närmre när jag börjar komma längre och längre ifrån resan?

Halv s.k. buffertdag. Jag hade bara en lektion idag, vilket kändes ganska omotiverande. Men, jag har bestämt att jag inte ska skolka en endaste lektion mer fram till jullovet. Herregud, nu får jag det att låta som om jag skolkar ofta, det gör jag verkligen inte. Jag tror jag har skolkat från tre lektioner den här terminen. Men ändå, eftersom jag ska vara ledig från skolan i sex dagar så känns det jätteonödigt att få ännu mer frånvaro. Jag har i alla fall tur när det gäller mina språklärare, för båda ska vara borta vilket innebär att jag inte missar någon spanska, latin eller italienska. Super duper.

Som sagt, halvt ledig idag. Jag har nästan gjort klart mitt historiaarbete om drottning Kristina. Där vaknade min syster till. Ja syrran du läste rätt. Jag gör ett arbete om drottning Kristina, your favourite, right? Vi är dock bara inne på del 1 av uppgiften så ifrågasätt inte min kunskap om henne ännu! Jag vet redan att du kan mycket mer. . . Och om du skryter om det så kan jag skryta om att jag ska åka till varmare breddgrader om två dagar och en natt, det ska inte du! Hihi.

Nu ska jag göra lite te och lägga mig i soffan och bara glo på tv. Jag har just tränat, så jag förtjänar faktiskt det.
Kiss n' hug, Pärlan

Och just det, idag utsattes jag för den där idiotbruden igen. Jag har nog inte ens berättat om första gången jag mötte henne, men BLÄ! Anledningen till att jag inte tycker om henne särskilt mycket är för att hon pratade med mig i säkert en kvart-tjugo minuter för någon vecka sedan, men när hon hörde att jag var från Stockholm (seg idiot som inser det efter så lång tid. . .) så kunde hon inte fortsätta prata med mig. Och det var jag väl tvungen att förstå, hon blev ju avundsjuk på att jag var rik och kom från Stockholm. Att man kommer från Stockholm betyder tydligen att man är rik. Det visste inte jag, tack för informationen lilla gumman! Men i alla fall, det som hände idag. Hon var lika rättfram som vanligt, jag brukar tycka sådant är bra men inte om henne. Hon är för rättfram! Jag satt och läste min metro som jag precis hade slagit upp och hon kommer fram och frågar om jag läst klart och om hon kan få tidningen. Jag orkade inte säga emot så jag gav henne den med världens suck. Inte nog med att jag inte fick läsa, idioten använde tidningen för att torka upp sin choklad som hon spillt på golvet. Kunde hon inte hämtat papper istället?
Hennes tonläge är alltid det där äckligt kaxiga, dryga, jag-försöker-vara-bättre-än-dig vilket verkligen inte förbättrar något. Jag tror att hon är den första människan som jag verkligen, verkligen inte tål. Grattis vad-du-nu-heter!

 

Den här dagen har verkligen varit den bästa på länge. Jag känner verkligen att jag för en gångs skull har hunnit göra en massa saker. Göra nytta. Även om det bara är nytta för mig själv. Latinlektionen gick galant, att hålla tal var faktiskt roligare än vad jag trodde, engelskaprovet kändes oväntat bra, mattelektionen gick felfritt och sist men inte minst, ett starkt vg på spanskaprovet gjorde dagen lite extra glad. Utöver detta har jag också fått nya underkläder, jag hade inte tillräckligt många för semestern och det är ju alltid trevligt med nyheter! Är det bara jag som går runt och känner mig lite extra snygg när jag har snygga underkläder eller är det en vanlig känsla?

Nu sitter jag här, avslappnad. Ja, Du läste rätt. Avslappnad. Ingen stress. Ingen dålig stress åtminstone. Jag sitter här i den nya, vita soffan med en kopp te. Det måste vara världens största aja baja! Men jag är ju inte den som alltid följer reglerna. Tycker jag att någon stirrar för mycket på mig på busstationen så kan jag vräka ur mig något i stil med "Men shit vad man kan glo!". Eller som alla de gånger då jag hörs och syns way too much. Men det är ju roligt och det är väl det som räknas! Visst, jag skulle kunna tänka mig att ha mindre bröst, vara aningen längre, ha längre hår, mer kläder etc. men idag är jag ändå nöjd med hur jag är. Konstig och knäpp, men folk verkar tycka om mig ändå. Vissa dagar utmärker sig verkligen lite extra. Idag är en sådan dag.

Tjopphej!
Pärlan med massor av Kärlek

Good Night Sweetheart

Jag har funderat nu i några timmar på en sak, som jag vet att många tjejer funderar över, framför allt smala tjejer. Varför är det okej att säga åt smala tjejer (även naturligt smala!) att de borde "äta upp sig" eller alltid säga "ät lite mer, du är så smal". Man säger ju aldrig åt någon som är mullig eller rent av tjock att hon borde sluta äta så mycket eller att hon borde banta. Varken att vara för smal eller tjock är ju hälsosamt, men att vara naturligt smal kan man inte göra något åt. Inte heller kan man göra något åt om man naturligt är lite större. Låt folk vara som de vill, för är det inte så att man ska få ha den kropp man har? Eller vill ha. Om man gillar mat så väljer man ju själv om man vill äta och kanske vara mullig eller om man vill äta "normalt och nyttigt" och vara "normal" rent kroppsmässigt. 

Det jag vill komma fram till är i alla fall att oavsett hur man ser ut så borde ingen kommentera det. Det är lika fel att säga åt en smal människa att äta mer som det är att säga åt en tjock människa att äta mindre. 

Han sa att jag fick gräva ner mig djupt. Falla som en gammal lada. Bryta ihop. Gråta ut. Rasa samman. Jag fick lov att göra allt det. Han är den första personen som säger att jag får det. Han sa att allt blommar ut igen, att när man har rasat ihop fullständigt så kommer det en dag då man orkar igen. Han säger så mycket fint.

Efter en stund sa han också att kärlek aldrig är sorglig. Det är bara alla idioter som inte vill ha en som gör det sorgligt. Men vi kan aldrig skylla på själva kärleken, för den är alltid vacker. 

Ha en underbar dag i solen. Pärlan med Kärlek

Jag undrar verkligen om det känns bättre för dig bara för att du blockar mig. Gör det det? Och känns det bättre för att du har en idiot till kompis som tror att han är så jävla mycket bättre än alla andra och därför alltid ska ha sina äckligt dryga kommentarer och frågor? Jag avskyr honom. Och jag avskyr att han får även dig att se ut som en idiot, om du inte visste det. Det är synd, speciellt då jag vet att du absolut inte tror att du är varken värd mer eller bättre än alla andra. Du skulle bara veta hur patetiskt det är. Vad sysslar du med?! Och jag vet att det var du som ringde i lördags. Åter igen, vad fan sysslar du med? Vad vill du? Kan du inte prata med mig istället?

Vem ringde 00:07 i natt? Jag hann inte svara. Och varför ringde du med dolt nummer? Då kan jag ju inte ringa upp. Vem du nu var så undrar jag fortfarande vad du ville. Och om det var något viktigt.

Det är höst nu. Det syns verkligen ute. Och jag vet inte varför men nu de senaste veckorna har min bacillskräck kommit tillbaka. Den kommer och går. Det är jobbigt och jag vet ju att det sitter i huvudet. Jag försöker bli av med det men som med alla fobier och skräcker så är det svårt. Det är mycket som känns svårt just nu.

Törtelkärlek, Pärlan

Jag längtar maximalt mycket till Curaçao

Jag sätter punkt för dagen
Godnatt världen

27. 05. 2008

Jag vet inte vad jag ska skriva. Vad jag ska säga. Vad jag ska göra. Jag är arg och less. Jag är så trött. Så trött, trött, trött på det här. Och nu är det så lätt att bara skylla allt på dig. Att allt skulle vara ditt fel. Men det är inte så. Självklart inte. Men jag har velat så länge men du ignorerar det. Och det finns ju anledningar till varför jag har visat att jag velat. Så kan du nu berätta för mig varför jag ska fortsätta? Jag vill ju men du förstår inte hur mycket energi det tar. Hur mycket jag verkligen saknar dig ibland. Som idag - jag grät för att jag saknade dig och jag vet inte varför. Vad är det som jag saknar? Vi träffas inte ofta. Vi pratar varje dag. Men vad saknar jag? Vad finns det att sakna? Man kan inte sakna något som aldrig har funnits. Och nu faller tårarna, igen. Jag blir så frustrerad. Jag vet ingenting. Jag blir så förvirrad.

10. 10. 2008 (Idag)

Jag vet inte vad jag ska skriva. Vad jag ska säga. Vad jag ska göra. Jag är arg och less. Jag är så trött. Så trött, trött, trött på det här. Och nu är det så lätt att bara skylla allt på dig. Att allt skulle vara ditt fel. Men det är inte så. Självklart inte. Men jag har velat så länge men du ignorerar det. Och det finns ju anledningar till varför jag har visat att jag velat. Så kan du nu berätta för mig varför jag ska fortsätta? Jag vill ju men du förstår inte hur mycket energi det tar. Hur mycket jag verkligen saknar dig ibland. Vad är det som jag saknar? Vi träffas inte längre. Vi pratar knappt längre. Det är det jag saknar. Man kan inte sakna något som aldrig har funnits men det fanns något. Och för några veckor sedan föll tårarna, igen. Men vad hjälpte det? Jag blir så frustrerad. Jag vet ingenting. Jag blir så förvirrad.

Man glömmer så fort vad man har skrivit. Som nu när jag läser min egna blogg så inser jag verkligen hur mycket man glömmer. Bara namnet "J with Love" hade jag glömt. Hur länge sedan var det jag skrev det? Å andra sidan kan det bero på att jag förmodligen bestämde mig för att inga inlägg någonsin skulle handla om honom igen. Förmodligen ett mycket dumt beslut, precis som många andra beslut jag fattat. Eller som alla dikter som jag skrivit. Vissa är ju faktiskt bra och det kommer jag på nu, några månader efter att jag skrivit dem. Eller som att jag faktiskt en gång i tiden skrev "riktiga" inlägg. Jag skäms för att jag inte gör det just nu men jag är så trött, både psykiskt och fysiskt. Jag orkar helt enkelt inte. Jag vill, men har nog inte tillräckligt med vilja och ork för tillfället.

Om 14 dagar sitter jag just nu på ett flygplan. Det ska bli skönt att få åka iväg. Ingen kommer kunna kontakta mig och jag kommer inte heller kunna kontakta någon annan under 14 hela dagar. Jag vill inte det heller. Jag behöver få koppla bort Sverige. Jag är bara orolig för att jag kommer vilja fortsätta att koppla bort det föralltid. Men kanske laddas mina batterier upp under tiden jag är borta och kanske vill jag då komma hem igen. Det låter verkligen som om allt är åt skogen. Det är inte så, jag är bara trött och less på väldigt mycket just nu. Som om jag aldrig känner att jag lever för mig själv. Ibland känns det verkligen som om jag lever för alla andra. Helt fel enligt mig. Jag ska leva för mig själv. För att jag vill det och för att jag känner att det är roligt. Kanske hittar jag den där livsglädjen igen. Om inte annat är jag åtminstone brun när jag kommer hem, det är ju alltid något positivt.

Jag har inte så mycket mer att skriva nu känner jag. Det mesta jag skriver just nu känns som crap men jag skriver ju för att må bättre. För att "lätta på trycket". Alla känslor som finns inom mig. Ikväll blir det en glädjekväll. Hoppas ni andra också får det.

Kiss & Hug, Pearl with Love

Trött. Huvudvärk. Trött. Huvudvärk. En vanlig dag med andra ord. En dag som började bra, övergick i katastrof och tårar i hallen då jag inte hittade en sak. Dagen blev bättre, dagen blev sämre och nu sitter jag här. Vad är dagen nu? Färglös. Idag är färgen transparent. Genomskinlig. Som om jag befann mig utanför världen. Världen som egentligen är inuti en plastbox. Eller är det jag som är instängd i en plastbox och är det alla ni andra som ser igenom mina väggar? Ser och iakttar allt jag gör. Nej. Så är det inte. Det kan inte vara så. Jag säger att det inte är så, då är det inte så.

Ögonkontakt är något jag verkligen inte tycker om. Varför? Jo, för jag känner att alla mina fel syns när någon ser mig i ögonen "för länge". Och förlåt för min dåliga update, men just nu är det mesta i full gång i mitt krisarbete/kaosarbete, kalla det vad ni vill. Jag känner knappt att jag har tid att leva. Vad nu leva innebär. Kanske är det att behöva spendera all sin vakna tid som hjärnan fungerar med att plugga.

Och jag vill hem nu. Jag längtar hem.

Dagens färg är nog tuttifrutti. Allt i ett. Splash. Massor av färger. Låter positivt men känns mest rörigt. Förvirrande. Dagen började med ljusrosa men nu är den allt. Tuttifrutti. Samlingsnamnet för alla färger. Samlingsnamnet för dagens känslotillstånd.

Att det ska vara så svårt.
Trots att jag har viljan, för det har jag verkligen, så går det inte. Orden kommer inte fram. Jag vet vad jag vill säga, vad jag tänker säga, men orden fastnar. Och när orden kommer fram har du gått. Jag undrar om vi någonsin kommer prata med varandra på ett avslappnat, normalt sätt. Som förut. "Det var bättre förr". I alla fall mellan oss. Vad som hände vet jag inte, jag hittar inga "fel" som gjorde att det blev såhär. Vänskap tar inte slut bara över en natt. Det går inte, det fungerar inte så. Jo om man bråkat. Men vi bråkade inte ens. Det var jättebra, tills skolan började. Där började precis allt gå åt skogen. Redan första dagen.
Jag saknar att ha dig där. Så som förr. Att veta att du bryr dig om mig. Jag saknar hur du alltid hade tålamod att försöka hjälpa mig att förstå mig själv. Som om du ville att jag skulle bli lycklig. Det var som om du ville se mig lycklig. Jag saknar dig. Mycket. Du var trots allt den som jag ansåg vara min bästa vän ganska länge. Den som kände mig bäst. Nu verkar allt som bortblåst. Och jag vet, det som har varit har fortfarande varit, mina minnen finns fortfarande. Och hur mycket du än tycker att jag ignorerar dig eller inte bryr mig så är det fel. Jag försöker, jag gör verkligen det. Men det är inte lätt när du ser på mig som om jag vore dum i huvudet. Men jag kommer alltid att bry mig om dig. Jag vill ju bara vara din vän.

Många mil att gå innan vi somnar

I'll sing you this October song
Oh, there is no song before it
The words and tune are none of my own,
for my joys and sorrows bore it

Jag blir så ledsen när jag vaknar och känner ångest. Jag förstår inte varför jag gör det. Morgonångest. Jag är så trött på hur det är. Även om ångesten oftast försvinner när jag har gått upp och gjort mig i ordning, när jag känner att det är jag som har kontroll över mitt liv, så är det jättetungt när jag ligger där i sängen och precis har vaknat. Det känns verkligen som om kroppen väger minst 1 ton och jag önskar mest av allt att jag bara sjönk rakt genom jorden. Ner. Ner till något bättre. Till en värld där ångest inte existerar.

And she gets splashed in painting
And turns away
and leaves me standing

Totalt väck. Nej, men åtminstone så var jag fruktansvärt trött tills att jag öppnade fönstret. God morgon förresten! Jag vaknade för ungefär en halvtimma sedan. Jag har sovit som en gris sen jag kom hem i morse. Jag vaknade vid halv åtta, observera att jag gick och la mig vid fyra-halv fem och somnade säkert vid fem. Klockan åtta satt jag på bussen på väg hem. Helt galet.

Hela dagen har alltså sovits bort, men det är det värt med tanke på hur roligt det var i natt. Nu blir det dock lite tråkigare resten av helgen. Jag måste pressa in kläder i garderoberna... Det finns faktiskt en anledning till varför jag har ett klädberg som inte befinner sig i garderoberna. Efter det, voy a estudiar Español.

Adios amigos! 

För ångestattackerna med sig någonting bra? Jag ser inte det positiva just nu i alla fall. Jag hoppas att jag kan se det någon gång. Om så bara en endaste gång.

2 veckor utan ett spår