QueenofDawn

Lycka hit, lycka dit
Kärlek, äktenskap, barn, familj
Pengar, shopping, status, rykte
Hus, bil, high tec, prylar
Skönhet, utstrålning, personlighet

Ständigt sökandet efter lyckan. Lyckan som inte finns i det de flesta letar i. Den finns hela tiden i oss och vi väljer själva när vi vill ta fram den. Kroppen vet själv när vi är smarta nog, förtjänar det tillräckligt mycket och när vi som mest behöver och uppskattar lycka. Vi borde aldrig börjat leta efter den. Som vanligt skapade vi ett problem som inte fanns. Hur många har blivit deprimerade, tagit livet av sig, förstört sina liv för att de trott att det varit omöjligt och att de letat överallt efter lyckan, men aldrig funnit den? Hur mycket har vi förstört för oss själva genom att tro att letandet ska leda oss till det vi hela tiden har inom oss? Något som alla, även när allt känns skit, har i sig. Man är inte lycklig varje dag och det ska vara så. Det skulle vara hemskt att vara lycklig varje dag, att aldrig få känna sig nere, aldrig få känna sig det minsta missnöjd. Och utan olyckligheten skulle vi aldrig uppskatta lyckan. Utan vetskapen om det ena kan man inte uppskatta det andra fullt ut. Visste vi inte om döden, om vi inte hade kunskapen om att vi en dag dör, skulle vi nog inte uppskatta livet lika mycket.

Lyckan finns där hela tiden och när vi är dumma nog att tro att vi måste börja leta efter den, då blir det bara svårare att finna den. Den kommer till en när man som minst anar det och när man inte jagar den. Den måste själv få känna att tiden är rätt.

Jag vill verkligen skriva av mig men jag finner inga ord. Jag hittar inget att skriva. Jag känner så himla mycket just nu bara och egentligen funderar jag inte över gårdagen, den finns bara där och påminner mig hela tiden eftersom jag känner känslorna hela tiden. Skuld. Ångest. Tomhet. Förödmjukelse.
Jag tror ändå att detta behövdes. Det var jä*lar i mig en riktig urladdning. Världens blixt. Och nu är det nog bättre att jag gör något som jag kan, för jag är inte bra på att bråka.
Puss

Just det, igår - jag tror inte jag skrev det - men jag fick ett raseriutbrott på min "bästa vän" Tezz som inte längre räknas som en av mina vänner, eller jag vet inte när jag slutade kalla henne vän - vi pratar knappt längre. Inte för att det här intresserar någon men jag bara måste skriva av mig - det hade gått 2-3 veckor sedan sist vi ens skickade ett sms till varandra och igår skickade damen ett skittöntigt sms om sin jä*la iPhone som hon ÄNTLIGEN fått. Ja, nu slipper man tjatet om att hon SKA köpa den i alla fall! Men frågade hon hur jag mådde eller någonting annat? Nej, egoist javisst. Allt hon bryr sig om numera är hennes pojkvän som jag antar numera får dela sin kärlek med iPhonen. Vart tog min bästa vän vägen?! Jag vet inte vem hon är just nu, men jag har kommit på mig själv med att jag aldrig säger att hon är "Min bästa vän" om någon frågar vem hon är. Och ja, att få ett raseriutbrott p.g.a. det där smset kanske var lite way too much men det skiter jag i. Jag blev bara så satans arg på henne och hon svarade inte ens på mitt dryga svar (haha). När jag vill kan jag verkligen vara äckligt dryg, någon gammal Stockholmsgen skulle jag tro ;)

Nej nu ska jag äta frukost och bara dra mig i sängen! Pusss!

Mitt huvud är så trött att jag tror att jag skulle kunna falla ihop och somna på en gång när som helst. Jag borde gå och lägga mig men det är SATC om en timma. Bara en timma att vänta - håll ut. Men det är svårt! Ögonen vill blunda och huvudet vill falla in i en dröm eller två. Jag kanske för en gångs skull borde vara snäll mot min kropp och låta den sova om den vill det. Ja, jag tror faktiskt jag ska vara snäll mot den idag. Nu blir det borsta tänderna och ner i sängen!

Puss & kramkalas i mängder och just det, jag saknar dig - och jag har fått tillbaka mitt mod så kom hem!

Idag är en sådan där dag när jag inte känner lust för att göra någonting. Det skulle vara så skönt att bara sätta sig ned och läsa, men just nu har jag ingen läslust. Det enda som jag har lust för är att lyssna på musik och bara vara. Just nu vet jag inte vad det är med mig - jag känner knappt något. Självklart händer det att jag skrattar, gråter, är arg eller känner någon annan känsla men det har gått en vecka nu då jag knappt känt något. Det låter verkligen hemskt, som om jag mår dåligt, är deprimerad, inte mår bra. Men det är inte så. Det är flera som säger att det går över, att de också haft det såhär i några dagar. Men när går det över då? Och varför blir man såhär? Det var fem dagar som jag var "själv". Ensam på dagarna och med familjen hemma efter klockan fem. Dagarna var underbara och jag gjorde allt som jag verkligen ville och kände för att göra. Läste böcker, solade, plockade blommor, såg solnedgången, plaskade med fötterna i älven, målade naglarna hallonröda, lekte fotograf, lyssnade på all sorts musik, njöt av hur snygg min garderob är invändigt. Jag gjorde egentligen en massa småsaker - småsaker som betydde en massa, som gjorde mig glad - lycklig. Jag kände verkligen att jag hittade tillbaka till mig själv under de där dagarna. Jag blev mig själv igen. Och nu svarar jag på min egen fråga märker jag. "Varför blir man såhär?"

Jag hittade mig själv, jag hittade tillbaka till mitt jag och nu känner jag mig vilse. Jag kom inte ihåg att det "riktiga jaget" inte känner varenda lilla känsla vilket jag har gjort i flera månader nu. Jag är tillfälligt vilse i mig själv. Snart vänjer jag mig vid tanken på att det "förflutna jaget" är borta. Att jag faktiskt är mig själv nu och att det känns underbart. Jag har ju sökt efter vägen tillbaka till mig själv hur länge som helst och nu har jag funnit den. Känslan av att jag har nått mitt mål är överväldigande. Jag ville verkligen hitta mig själv igen och jag lyckades - och just nu när jag skriver det här så inser jag; det är verkligen såhär det är. Jag är tillfälligt vilse i mig själv, i min egen lycka, i att jag uppnådde mitt mål. För någonstans inom mig så trodde jag nog egentligen inte att jag skulle lyckas. Men jag gjorde det, och för en gångs skull känner jag faktiskt en känsla av att jag duger. Jag duger åt mig själv.

Nu ska jag faktiskt duscha, måla tånaglarna och äta chokladbollar. Bara för att smälta sanningen om att jag funnit mig själv. Tänk att jag inte förstått det förrän nu.
Puss

Söndag morgon. Ingen ångest - söndagsångest alltså. Nej, det är ju sommarlov. Jag borde vara extra glad. Det är söndag. Folk kommer hem både idag och den här veckan - men jag har klarat mig själv i fem dagar nu, jag klarar fler dagar utan någon annan. Det är jag, musiken och böckerna, och jag trivs med det.
    Jag är inte säker, men jag tror att dessa fem dagar är det bästa som kunnat hända. "I had some time to find myself which I did". Sommaren 2008 - året då hon fann sig själv. Lite komiskt, 08:a men jag är å andra sidan inte stockholmare längre, inte enligt mig själv. Jag kallar mig inte göteborgare heller i och för sig. Jag är bara jag - hur tråkigt det än låter! Och när jag ändå är inne på det, jag har förändrats väldigt mycket sedan jag flyttade hit - och det har ingenting med Göteborg att göra. Det är för att jag omedvetet ville förändras. Jag har trott att det har berott på människorna här, "vardagslugnet" som inte finns i Stockholm, hela stadens sätt att vara helt enkelt, men jag hade fel. Det var jag själv som förändrade mig och jag är glad för det. Jag känner äntligen att jag gjort något bra - för mig själv dessutom. Jag har varit snäll mot mig själv!

 

Nu ska jag ta en dusch och sedan göra i ordning ananas och vattenmelon - jag är inte ens hungrig egentligen men något måste jag äta, annars blir jag sådär läskigt tjurig som en liten 5-åring kan bli! Usch!

Mängder av pussar!

"Alla dessa månader av självkontroll, av förnekad kärlek, har resulterat i raka motsatsen: jag låter mig hänföras av den första människan som ger mig annorlunda uppmärksamhet.
    Och om det är så har jag, även om jag redan har förlorat honom, vunnit en lycklig dag i mitt liv. Och med tanke på hur världen ser ut är en lycklig dag nästan att betrakta som ett under." 

  

Det är något speciellt med den där blomman. Jag kan inte se den vissna.

Idag är det tisdag. Solen skiner  och därför tänkte jag sola lite idag. I eftermiddag ska jag fika med Matilda och efter det ska vi på Meeths som vanligt. Jag och J-fagsen, det är mysigt. Igår var mindre mysigt. Jag bråkade först med pappa, något som jag hatar mer än något annat för båda blir bara så ledsna men ingen säger det, vi går iväg och är sura/ledsna tills någon kommer och "parar ihop" oss igen. Och numera är det bara mamma som kan avbryta. Det är bara hon som kan börja prata om något annat och leda bort det negativa - men igår hade hon gått och lagt sig när jag och pappa inte kunde sova p.g.a. bråket. Och jag ville säga "Jag älskar dig" - jag säger det ju aldrig - men jag gör det, jag älskar Dig inte dina pengar pappa. Det känns bara så onaturligt att säga "jag älskar dig" sådär "utan anledning". Och jag är ledsen för det men jag säger det nästan aldrig till någon. Det är väldigt få som har fått höra det på riktigt från mig. Men jag älskar dig, och det vet du. Och jag gör det inte bara för att jag "måste", för att man "måste" försöka älska sin pappa.

Nu blev det ett alldeles för långt inlägg men jag var tvungen att skriva av mig. Nu ska jag sola!

Törtelkärlek och regnbågar och kanske någon puss!