Vem är Du?
Det värsta av allt är väntan
When I moved the world
Jag älskar lördagar!
Rainy Day
" I was just guessin' at numbers and figures,
pulling the puzzles apart.
Questions of science, science and progress.
Do not speak as loud as my heart.
And tell me you love me, come back and haunt me.
Oh and I rush to the start.
Runnin' in circles, chasin' tails,
comin' back as we are "
Sommarlov
Packar, packar, packar.
Jag kan inte ta med mig 3 hela garderober, men nästan!
Jag kan inte ta med mig 3 hela garderober, men nästan!
När allt som kändes så rätt blir så fel
Just nu vet jag verkligen inte vad jag vill. I ena stunden är jag så självständig och vill inget annat än att klara "mig själv", d.v.s. utan dig. I andra stunden vill jag inget annat än att du ska vara en liten del av mitt liv.
Du hade inte svarat om du inte velat. Det hade du inte! Jag vill ha kontakt med dig, jag vill att du ska finnas i mitt liv men det känns så komplicerat. Jag, vi, nej jag, jag gör det för komplicerat. Jag har byggt upp osynliga murar omkring mig och jag trodde de skulle hålla för allt. Ingenting skulle kunna komma åt mig innanför mina skyhöga murar. Men du gjorde det. Innan jag ens visste om det själv. Det är som om du alltid varit innanför murarna tillsammans med mig. Men det är komplicerat, för jag gör det komplicerat. Jag vill inte ha det så. Men tydligen så vill jag nog det ändå. Jag känner mig svag när jag hör av mig till dig. Jag känner mig svag när jag berättar saker för dig. Jag är inte spännande. Jag har inte en massa roliga saker att berätta hela tiden. Jag är bara jag och en gång verkade det som om det räckte för dig. Men nu, nu vet jag inte längre. Sist vi träffades kändes det som om du "släppte in mig". Som om jag fick en chans att börja lära känna dig men jag sprang iväg. Jag sprang och sprang och sprang, trots att jag hade skavsår och var trött. Jag ville bara bort. Du kunde komma för nära. Du kom innanför mina murar och det var den dagen som jag insåg att du hade tagit dig igenom dem.
Tänk om jag kunde läsa dina tankar - läsa dem och förstå dem.
Du hade inte svarat om du inte velat. Det hade du inte! Jag vill ha kontakt med dig, jag vill att du ska finnas i mitt liv men det känns så komplicerat. Jag, vi, nej jag, jag gör det för komplicerat. Jag har byggt upp osynliga murar omkring mig och jag trodde de skulle hålla för allt. Ingenting skulle kunna komma åt mig innanför mina skyhöga murar. Men du gjorde det. Innan jag ens visste om det själv. Det är som om du alltid varit innanför murarna tillsammans med mig. Men det är komplicerat, för jag gör det komplicerat. Jag vill inte ha det så. Men tydligen så vill jag nog det ändå. Jag känner mig svag när jag hör av mig till dig. Jag känner mig svag när jag berättar saker för dig. Jag är inte spännande. Jag har inte en massa roliga saker att berätta hela tiden. Jag är bara jag och en gång verkade det som om det räckte för dig. Men nu, nu vet jag inte längre. Sist vi träffades kändes det som om du "släppte in mig". Som om jag fick en chans att börja lära känna dig men jag sprang iväg. Jag sprang och sprang och sprang, trots att jag hade skavsår och var trött. Jag ville bara bort. Du kunde komma för nära. Du kom innanför mina murar och det var den dagen som jag insåg att du hade tagit dig igenom dem.
Tänk om jag kunde läsa dina tankar - läsa dem och förstå dem.
