QueenofDawn

Det brukar jag fråga mitt hjärta. Den lilla pumpande saken i min bröstkorg. "Hur vill Du ha det? Vad vill Du egentligen?" Ibland ser jag mitt hjärta framför mig, som ett rött litet hjärta, som ett Alla Hjärtans Dag-hjärta och det är då när jag ser det framför mig som jag frågar det saker. Jag vet inte om jag går efter mitt hjärta eller mitt förnuft. Jag skulle tro att det är rätt lika men någon av dem måste alltid vinna. Ibland går förnuftet före hjärtat och tvärtom. Det är så jobbigt när hjärtat säger en sak och förnuftet en annan. Jag gjorde slut. I onsdags gjorde jag slut. Slut, slut, slut. Jag känner mig som världens elakaste människa. Jag har gråtit tre kvällar i rad nu. Bara gråtit och gråtit och gråtit för att hjärtat vill en sak och förnuftet en annan. Jag känner mig så fruktansvärt elak. Men jag vill inte. Jag vill inte vara med någon när jag inte kan ge mig själv till hundra procent. När jag inte kan säga "Hej! Här får du mig. Hela mig. Inte bara en bit utan verkligen hela jag. Jag är din och jag är så bra som jag bara kan vara." Jag kan inte det nu. Jag kan inte vara den bästa flickvännen. Jag kan inte vara så bra som möjligt. Jag skyllde på att jag inte har tid. Jag har inte tid att offra något just nu. Jag har inte tid att dra ner på någon aktivitet i mitt liv. Jag vill ha det som jag har det nu. Min balans. Den för tillfället Orubbliga Balansen. Förlåt. Förlåt så innerligt för att jag svek. För att jag lämnade. För att jag inte kan få dig att känna att jag fortfarande finns i ditt liv. Förlåt, förlåt, förlåt. Som Mia Skäringer säger;

"Jag var den som ville lämna. Att lämna gör lika ont som att bli lämnad. Skulden man känner när man lämnar och förödmjukelsen man känner som lämnad är lika. Att känna övergivenhet och att överge är lika hemskt. Sant. Man sörjer inte mindre."

Jag har inga ord till dig. Jag kan inte ens förklara för mig själv. "Vad gjorde jag? Varför gjorde jag såhär? Varför lämnade jag?" Jag vet inte. Det finns bara ett enda stort Jag-Vet-Inte i mitt huvud. Jag vet varken vad jag känner eller tänker. Jag gjorde så fel och så rätt. Jag vet bara inte hur man släpper taget helt och hållet när man fortfarande känner något där inne. När man fortfarande bryr sig. Jag vet inte.

Jag vet inte vad som pågår. Jag är fullkomligt överlycklig och samtidigt så nedstämd. Jag vet inte vad det är som gör mig ledsen, orolig och ångestfylld, men något gnager inom mig. Det gnager så otroligt mycket att jag ibland kan känna en fysisk smärta. Något går sönder. Jag förstår inte hur ett liv fyllt med bra saker kan göra mig så ledsen. Få mig att känna mig så liten. Betydelselös. En gång intalade jag mig själv att "om jag inte duger åt mig själv så duger jag inte åt någon annan". Och det låter så logiskt för mig. Om jag inte är god nog åt mig själv, varför skulle jag då vara det åt någon annan? Jag brukar få ett svar i stil med "man har inte i närheten så höga krav på andra som på sig själv, ingen har de krav på dig som du själv har". Det låter också logiskt och oavsett hur många gånger jag funderar på detta så slutar jag alltid med mitt egna "motto". Jag intalade mig det så starkt, under så många år att det nu sitter inpräntat i huvudet på mig. Jag har ingen värre fiende än mig själv.