QueenofDawn

Jag vet inte vad som pågår. Jag är fullkomligt överlycklig och samtidigt så nedstämd. Jag vet inte vad det är som gör mig ledsen, orolig och ångestfylld, men något gnager inom mig. Det gnager så otroligt mycket att jag ibland kan känna en fysisk smärta. Något går sönder. Jag förstår inte hur ett liv fyllt med bra saker kan göra mig så ledsen. Få mig att känna mig så liten. Betydelselös. En gång intalade jag mig själv att "om jag inte duger åt mig själv så duger jag inte åt någon annan". Och det låter så logiskt för mig. Om jag inte är god nog åt mig själv, varför skulle jag då vara det åt någon annan? Jag brukar få ett svar i stil med "man har inte i närheten så höga krav på andra som på sig själv, ingen har de krav på dig som du själv har". Det låter också logiskt och oavsett hur många gånger jag funderar på detta så slutar jag alltid med mitt egna "motto". Jag intalade mig det så starkt, under så många år att det nu sitter inpräntat i huvudet på mig. Jag har ingen värre fiende än mig själv.