QueenofDawn

Så tom. Så jävla tom på förklaringar. Förklaringar till varför jag är som jag är mot dig. Just nu sitter jag och funderar på det. Vad jag är rädd för. Varför jag "undviker" dig. Och det stör mig - minst lika mycket som det förmodligen stör dig. Eller gör dig ledsen eller vad det gör. Jag kan inte säga annat än förlåt. Förlåt för hur jag är. Och hur misslyckad kan jag bli? Nu har du sett mig gråta också - vad tyckte du om det? Såg du svagheten krypa fram på knäna och be om trygghet? Jag känner mig så töntig nu. Så totalt bortgjord. Som om all respekt som du kanske hade för mig innan bara försvann med första tåren du såg.

"Och plötsligt fattar jag! Jag fattar! Jag har alltid haft bra självförtroende, jag vågar göra en massa saker, jag vågar ta kontakt med nya människor och jag har inget problem med att prata och ta för mig. Jag vet att jag kan göra saker, men jag känner aldrig att jag duger som jag är. Jag är bara bra och värdefull när jag gör bra saker. Jag blir alldeles varm inombords när jag inser vidden av min insikt, jag har dålig jävla självkänsla, det är det som är mitt problem"

Det känns så konstigt att en annan människa kan sätta orden för hur jag känner. Att inse att även någon annan "är" som jag. Lättnad över att jag inte är ensam. Det trodde jag inte innan men nu vet jag det. Kanske är det så de flesta egentligen känner men aldrig säger något om? För idag är det ingen som berättar om hur de mår. Alla mår "bra" - även om hela insidan håller på att gå sönder så svarar man "bra" på frågan "Hur är det med dig?". Kan man inte prata om hur man mår med någon annan än en psykolog? Jag kanske är konstig med tanke på att jag pratar med kompisar om hur jag mår - kanske är det fel - eller?



Det känns bara så fel. Att hålla inne med saker som kanske blir bättre om man pratar om dem. I alla fall är det så det är och har varit för mig - jag pratar med andra för att lättare se situationen ur andra perspektiv - flera perspektiv. För att enklare kunna sluta tänka negativt. Och det hjälper för mig. Jag tänker inte så positivt som många tror - bara för att jag "alltid" är glad och skrattar hela tiden så betyder inte det att hela mitt liv är felfritt och enbart positivt. Ibland önskar jag att jag kunde sluta vara mig själv - att för en vecka kunna sluta vara glad och skratta hela tiden. Och jag har flera gånger försökt - men jag kan inte ändra på min personlighet - jag är född såhär - att skratta och vara glad, det är den jag är, det är så jag ska vara. Och nej, det är faktiskt inte enbart bra att vara glad "hela tiden". Det är många som tycker/tyckt att jag är oseriös och oengagerad just p.g.a. det - och så har det aldrig varit. Jag är seriös men jag tycker inte att man ska behöva vara gravallvarlig för att andra ska se det. 

Men det som jag egentligen tycker tycker är jobbigast med att vara "den ständigt glada tjejen" är att många får för sig att hon tål vad som helst - att man kan säga och göra vad som helst mot henne för hon tar ju aldrig illa upp - hon är ju jämt glad. Och det märks så tydligt vilka som faktiskt känner mig och vilka som bara tror sig känna mig. De som känner mig vet att jag har mått dåligt, att jag får svackor - precis som vem som helst. Och att skratten och leendena inte alltid faktiskt består av just glädje, utan att det de dagar som jag mår dåligt faktiskt bara är en täckmantel. Och de vet också att jag faktiskt är väldigt känslig. Jag tar illa upp av kommentarer som andra kanske tycker är skitsaker, som bara rinner av dem. Och det har alltid varit så - jag har alltid varit känslig, men det är väl inget man direkt kanske går runt och skyltar med? Det är inget som jag förknippar med positiva egenskaper. Känslig för mig är negativt, men återigen, skulle jag prata med någon annan om det, diskutera känslighet med någon så skulle jag säkert kunna börja se det positiva i att vara känslig också.

Jag har funderat hela dagen. På en massa saker. Att ta bort bloggen t.ex. Jag skriver det mesta som opublicerade inlägg numera. Det mesta är det ingen som får läsa alltså. Ingen. Och det är lite konstigt att bloggen inte är tom. Jag skriver ju en massa som faktiskt finns där - som alla kan läsa. Då kanske ni förstår hur mycket jag egentligen skriver. Men ja, ta bort bloggen - inte bokstavligen talat men sluta skriva inlägg som publiceras kanske? Äh, vi får se hur det blir. Oftast säger jag emot mig själv - förmodligen har jag ett antal nya publicerade inlägg redan imorgon bitti.

Vad är det som händer? Vad håller du på med?

För ett ögonblick återupptäckte hon syftet med sitt liv.
Att förstå meningen med det vilda och kalla allt vid dess rätta namn.

Jag har genomlevt mycket och tror mig nu veta vad lycka är. Ett stilla och avskilt liv på landet med möjlighet att komma till nytta för folk som behöver stöd och som inte är vana att få det. Även arbete kan komma till nytta. Vila, natur, böcker, musik, omtanke för ens granne. Sådan är min uppfattning om lycka. Och sen, ovanpå allt, dig som livskamrat.

Hon intalar sig att det är Chris.
Att det är hennes son närhelst hon passerar en vilsekommen.
Jag ängslas för modern i henne.
Instinkter som tycks förnimma hotet av en förlust så stor och oåterkallelig att hjärnan vägrar ta det till sig.
Det händer att jag undrar om jag ännu förstår allt Chris säger.
Men jag hejdar mig och minns att det här är inte föräldrarna han växt upp med - utan människor som försvagats av den eftertänksamhet en förlust ger.
Likväl...
Allting Chris säger måste sägas.
Och jag litar på att allting han gör måste göras.
Det här är vårt liv.

Hela dagen har jag längtat efter att få se den. Min underbara favoritfilm just nu. Into the wild. Den får mig att må bra. Och den får mig att inse en massa saker. En massa saker som jag ständigt går runt och funderar över och som i filmen verkar ha så enkla lösningar.

Imorgon sitter vi där. Du och jag J. Snart är det ett år sedan vi satt där för första gången som två främlingar och äckligt nervösa. Helst ville vi väl bara springa därifrån. Nu har det snart gått ett år och i höst kommer vi sitta där igen. Du och jag. Nervösa och fnittriga men då känner vi varandra och då är det bara två år kvar.  Vad fort det gick. Ett år. Och ändå känns det som om vi varit med om allt.

Idag har jag varit och badat och solat med J. Underbart skönt. Badandet var väl egentligen mindre skönt, det var kallt men skönt efteråt!

Jag hann precis med min buss och förmodligen var det meningen för i nordstan steg det på två trevliga (höga) killar. Ja som sagt trevliga var dem, och den ena som verkade vara yngst tyckte han var grymt tuff. Han såg inte ut som någon bög och han hade en nödhammare i sina byxor. Stentufft. Dessa herrar fann då sin pratkamrat i mig och önskade mig en mycket trevlig kväll och att jag skulle träffa dem i Brunnsparken om tio år eftersom jag bara var 15 nu... jag rättade honom och han sa att han var nära men att vi skulle ses om tio år ändå. Haha. Den andre var så hög och besviken på att han hade sitt riktiga rus när vi satt på bussen, det hade ju tagit fyrtio minuter för drogerna att verka(!). Ja hela samhällets uppbyggnad var emot honom. Haha goa gôbbar!
Nu är jag trött. Ska nog sova lite.

Toodles, Pärlan

Ny dag.
Men fortfarande är jag lika övertygad. Nu gäller det. Nu är det dags att lägga ner mitt projekt innan det går fullkomligt åt helvete. Nu är allt raderat. Msn och nummer. Du är raderad. Allt för mitt bästa, för det kommer bara sluta med att jag sårat mig själv till slut och nej tack, inte en gång till. Det var kul så länge det varade, eller var det det? Ibland var det helt klart roligt och ibland hade jag lust att bara döda dig. Men det är nog så att vi inte passar ihop på något sätt. Vi är för lika men ändå alldeles för olika. Helt ärligt så känns det här som ett stort, hemskt patetiskt skämt. Och det var inte jag som drog skämtet den här gången. 

All talk, no action
So what's the big attraction?
And don't tell me it's "just because"
All work, no play
Don't wanna go on this way
I wanna go back to the way it was

Och jag vet att jag kommer att sakna dig men du kommer såra mig så det är bäst att jag låter det vara nu. Det var inte det här jag ville egentligen men jag måste.
Nu är det hejdå föralltid.

Kom just hem. Ikväll var jag på bio med Matilda. Vi såg The Mist. Fruktansvärt seg och dåligt slut. Men någonstans var den ändå ganska bra. När vi sen satt på Drottningtorget och väntade på Matildas buss tänkte vi på hur många konstiga människor vi mött idag. Det är väldigt intressant alltså. En frågade om alla skulle av på centralstationen, en annan var grymt bitchig mot en uteliggare, en annan hade inget liv och satt därför och glodde på mig och Matilda. Kanske är det jag som är konstig för att jag tycker att de där människorna var konstiga, vad vet jag.



Jag har ingenting att göra nu. Jag sitter och äter persikor och bananer, mums. Solen skiner, det är varmt, jag vill gå ut, jag vill göra något men jag sitter här i brist på underhållning. 

Jag tänkte i alla fall kolla lite på någon film på trean nu. Verkar inte särskilt bra men roligare än att bara sitta här i alla fall.
Puss & kram, Pärlan

Jag somnade för sent och jag vaknade för tidigt. När jag vaknade märkte jag att jag otroligt nog har svarat på ett sms mitt i natten. Hur gick det till? I och för sig kommer jag ihåg hur svårt det var att skriva "orättvist" det slutade med "orätt". Intressant att min hjärna var kapabel till det mitt i natten. Och självklart hade jag ju lyckats skriva "ahahahaa" så skratta är någonting jag kan göra oavsett vilket tillstånd jag är i! Eftersom jag vaknade för tidigt så är mitt huvud helt segt, det känsn sådär tungt som det kan göra när man haft feber. Jobbigt.



Idag är det 6 juni. Zaila Cash fyller 17 år, grattis på dig gumman - bara ett år kvar tills du får gå ut på krogarna som tydligen ska höja åldersgränsen haha, surt! Dessutom är det nationaldagen. Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Jag kommer bara ihåg att förra året så började dagen med att åka hem,  och då fick jag akta mig noga för alla galna nazister som var ute, sen var jag på bio med några av mina barndomskompisar och våra mammor. Det var hur mysigt som helst och på kvällen så dök även våra pappor upp och så åt vi middag och massa jordgubbar ihop. Det var en mysig nationaldag det! I år blir det nog till att sitta hemma. Lite mindre mysigt kanske.

Nu ska jag njuta av att syret har anlänt till mitt rum efter en ganska syrefri natt.
Ciao!

Varmt. Jag tror jag avlider av värme snart. Men jag ska inte klaga! Det är väldigt skönt med sommar och jag har tjatat efter värme sedan i höstas och nu har jag fått som jag ville. Kom just in, har tränat - och ja, det gjorde det hela ännu varmare! Men jag kan inte säga annat än att det är väldigt skönt efter att man har tränat. Man känner sig töntigt duktig.

Medan jag tränade funderade jag väldigt mycket (skitbra taktik för då fokuserar man på något helt annat och glömmer hur satans tråkigt det är att träna). Och jag vet inte riktigt hur jag känner men jag tror jag är besviken. Jag förstår inte vad som hände riktigt. Redan första dagen i skolan började du och jag att prata med varandra och redan då fann vi något i varandra som vi fästes vid. Det var några månader nu på vårterminen som vi var som ihopväxta, man kunde knappt skilja oss åt och vi pratade hur ofta som helst. Men nu är det bara helt uppochned. Vi pratar knappt med varandra men när vi väl gör det så är det bara pinsamt. Vad hände? Hur blev det såhär och varför? Jag finner ingen anledning. Det är bara att hoppas på att ett sommarlov kan ordna upp det här. Förhoppningsvis behöver vi bara vara ifrån varandra ett tag för jag vill verkligen inte, och jag orkar inte att ha det såhär i två år till.

Och nu är jag lite småpiss på fågeln som bor på vår balkong. Den lilla ettriga saken ser så äckligt sur ut hela tiden. Den ska vara glad för att den får bo här, ibland funderar jag helt seriöst på att sno fågelns ägg och steka dem även om jag hatar ägg. Bara för att få hämnas på den extremt bortskämda surfågeln.

Nu ska jag sola!
Ciao, Pärlan

Bra, bra, bra dag!

Idag har varit en otroligt bra dag. Jag har inte gjort något speciellt men den var underbart bra ändå. Bara en sådan där dag som man är överdrivet glad och bara älskar livet mer än något annat. Jag blev dessutom överraskad idag. Riktigt överraskad. Och det var egentligen det som satte igång dagen på riktigt. En oväntad överraskning har verkligen förmågan att göra en riktigt glad.

Pussar & kramar, Pärlan

Var med några i min klass på något japanfagsgrej ikväll. Roligt. Underbara människor. Men det blev för mycket till slut för jag stängde av allt idag. På väg hem började jag gråta och helt plötsligt verkade alla på bussen tycka synd om mig. Jag ville inte gråta men det bara rann hejdlöst. Idag blev det bara för mycket. Men jag stannade kvar, jag gick inte även om jag blev tillfrågad om jag ville gå. Jag tvingade mig själv att lida en stund. Bara för att se att jag tål mer än vad jag tror. Livet är inte rättvist men allt som händer har någon sorts mening.

Hur var det tänkt att jag skulle känna?
En förvirrad tanke svävar förbi om evig frihet när jag tagit mig mod och flytt. Knastrande sand kittlar under fötterna när jag efter flera mil till slut vågar sätta mig en stund. Lättnaden över att äntligen vara fri - och ångesten som kröp upp för att jag insåg att ingenting var riktigt. Att du, den jag anförtrodde mig åt, skrattade och hånade mig inför hela universums stjärnbilder. Identitetskriserna verkade helt plötsligt som om de var självaste rymden. Oändliga och svarta. Och ingen visste vart det tog slut. Jag nöp mig i armen i brist på något annat att göra. I ett ryck insåg jag att fantasin för ett ögonblick hade övergått i verklighet och att allt jag fantiserat om bara var orealistiska drömmar.