QueenofDawn

För ett ögonblick återupptäckte hon syftet med sitt liv.
Att förstå meningen med det vilda och kalla allt vid dess rätta namn.

Jag har genomlevt mycket och tror mig nu veta vad lycka är. Ett stilla och avskilt liv på landet med möjlighet att komma till nytta för folk som behöver stöd och som inte är vana att få det. Även arbete kan komma till nytta. Vila, natur, böcker, musik, omtanke för ens granne. Sådan är min uppfattning om lycka. Och sen, ovanpå allt, dig som livskamrat.

Hon intalar sig att det är Chris.
Att det är hennes son närhelst hon passerar en vilsekommen.
Jag ängslas för modern i henne.
Instinkter som tycks förnimma hotet av en förlust så stor och oåterkallelig att hjärnan vägrar ta det till sig.
Det händer att jag undrar om jag ännu förstår allt Chris säger.
Men jag hejdar mig och minns att det här är inte föräldrarna han växt upp med - utan människor som försvagats av den eftertänksamhet en förlust ger.
Likväl...
Allting Chris säger måste sägas.
Och jag litar på att allting han gör måste göras.
Det här är vårt liv.

Hela dagen har jag längtat efter att få se den. Min underbara favoritfilm just nu. Into the wild. Den får mig att må bra. Och den får mig att inse en massa saker. En massa saker som jag ständigt går runt och funderar över och som i filmen verkar ha så enkla lösningar.