QueenofDawn

Jag kände mig så nära men jag är 1000 mil bort. Bort från dig, bort från dina tankar, bort från dina känslor. Jag vet ingenting. Varken om dig, dina tankar eller känslor. Och jag önskade att jag bara kunde fråga rakt ut om det här ens har en chans, att du tror att det här kan leda någonstans eller om jag ska sluta fundera på det. Det är bara en fråga och hur svårt kan det vara att fråga? Jag vill ju veta. Jag vill veta vad du tänker och känner, för jag känner mig så lycklig men samtidigt så ensam med dig. Jag vill bara veta. Jag vill inte vara 1000 mil bort och lida för det om jag ändå aldrig kan komma närmre. Jag mår inte bra av att ha det som det är nu.

Jag saknar dig men jag försöker förneka det. Och jag säger att jag inte gillar dig till andra men de säger emot. De ser tydligen vad jag känner. Men jag vet inte, för jag vågar inte säga att jag tycker om dig nu när jag inte vet något om hur du känner och tänker. Ena dagen känns det så självklart men andra dagen känns det precis tvärtom. 

Tystnaden
var ändå värst
Sedan
tog tomheten
över
och
allt som vi
någonsin
haft gemensamt
var
som bortblåst

Vissa dagar skriker något inom mig att jag inte är den enda. Det finns i alla fall en annan. Jag vet inte, ska jag lyssna på min intuition? Även om det svider att lyssna nu så är det inget i jämförelse med att få reda på att jag hade rätt hela tiden när det gått ett tag. Det finns så mycket jag vill fråga dig men som jag inte vågar fråga. Eller jag vågar men det känns fel. Fel och töntigt att jag är så "osäker" att jag behöver fråga en massa saker.

Och att få höra att sanningen har förändrats kanske gör ont men då vet jag i alla fall. Då vet jag hur du känner. Då kan jag sluta tänka, fundera och sönderanalysera det. Sluta skapa teorier och hypoteser. Få höra sanningen och sluta tro saker. Få höra din version istället för att göra något som jag vet att du hatar. Att jag "säger" vad du tycker och känner.