Puss & kramkalas
"Och plötsligt fattar jag! Jag fattar! Jag har alltid haft bra självförtroende, jag vågar göra en massa saker, jag vågar ta kontakt med nya människor och jag har inget problem med att prata och ta för mig. Jag vet att jag kan göra saker, men jag känner aldrig att jag duger som jag är. Jag är bara bra och värdefull när jag gör bra saker. Jag blir alldeles varm inombords när jag inser vidden av min insikt, jag har dålig jävla självkänsla, det är det som är mitt problem"
Det känns så konstigt att en annan människa kan sätta orden för hur jag känner. Att inse att även någon annan "är" som jag. Lättnad över att jag inte är ensam. Det trodde jag inte innan men nu vet jag det. Kanske är det så de flesta egentligen känner men aldrig säger något om? För idag är det ingen som berättar om hur de mår. Alla mår "bra" - även om hela insidan håller på att gå sönder så svarar man "bra" på frågan "Hur är det med dig?". Kan man inte prata om hur man mår med någon annan än en psykolog? Jag kanske är konstig med tanke på att jag pratar med kompisar om hur jag mår - kanske är det fel - eller?
Det känns bara så fel. Att hålla inne med saker som kanske blir bättre om man pratar om dem. I alla fall är det så det är och har varit för mig - jag pratar med andra för att lättare se situationen ur andra perspektiv - flera perspektiv. För att enklare kunna sluta tänka negativt. Och det hjälper för mig. Jag tänker inte så positivt som många tror - bara för att jag "alltid" är glad och skrattar hela tiden så betyder inte det att hela mitt liv är felfritt och enbart positivt. Ibland önskar jag att jag kunde sluta vara mig själv - att för en vecka kunna sluta vara glad och skratta hela tiden. Och jag har flera gånger försökt - men jag kan inte ändra på min personlighet - jag är född såhär - att skratta och vara glad, det är den jag är, det är så jag ska vara. Och nej, det är faktiskt inte enbart bra att vara glad "hela tiden". Det är många som tycker/tyckt att jag är oseriös och oengagerad just p.g.a. det - och så har det aldrig varit. Jag är seriös men jag tycker inte att man ska behöva vara gravallvarlig för att andra ska se det.
Men det som jag egentligen tycker tycker är jobbigast med att vara "den ständigt glada tjejen" är att många får för sig att hon tål vad som helst - att man kan säga och göra vad som helst mot henne för hon tar ju aldrig illa upp - hon är ju jämt glad. Och det märks så tydligt vilka som faktiskt känner mig och vilka som bara tror sig känna mig. De som känner mig vet att jag har mått dåligt, att jag får svackor - precis som vem som helst. Och att skratten och leendena inte alltid faktiskt består av just glädje, utan att det de dagar som jag mår dåligt faktiskt bara är en täckmantel. Och de vet också att jag faktiskt är väldigt känslig. Jag tar illa upp av kommentarer som andra kanske tycker är skitsaker, som bara rinner av dem. Och det har alltid varit så - jag har alltid varit känslig, men det är väl inget man direkt kanske går runt och skyltar med? Det är inget som jag förknippar med positiva egenskaper. Känslig för mig är negativt, men återigen, skulle jag prata med någon annan om det, diskutera känslighet med någon så skulle jag säkert kunna börja se det positiva i att vara känslig också.
Det känns så konstigt att en annan människa kan sätta orden för hur jag känner. Att inse att även någon annan "är" som jag. Lättnad över att jag inte är ensam. Det trodde jag inte innan men nu vet jag det. Kanske är det så de flesta egentligen känner men aldrig säger något om? För idag är det ingen som berättar om hur de mår. Alla mår "bra" - även om hela insidan håller på att gå sönder så svarar man "bra" på frågan "Hur är det med dig?". Kan man inte prata om hur man mår med någon annan än en psykolog? Jag kanske är konstig med tanke på att jag pratar med kompisar om hur jag mår - kanske är det fel - eller?
Det känns bara så fel. Att hålla inne med saker som kanske blir bättre om man pratar om dem. I alla fall är det så det är och har varit för mig - jag pratar med andra för att lättare se situationen ur andra perspektiv - flera perspektiv. För att enklare kunna sluta tänka negativt. Och det hjälper för mig. Jag tänker inte så positivt som många tror - bara för att jag "alltid" är glad och skrattar hela tiden så betyder inte det att hela mitt liv är felfritt och enbart positivt. Ibland önskar jag att jag kunde sluta vara mig själv - att för en vecka kunna sluta vara glad och skratta hela tiden. Och jag har flera gånger försökt - men jag kan inte ändra på min personlighet - jag är född såhär - att skratta och vara glad, det är den jag är, det är så jag ska vara. Och nej, det är faktiskt inte enbart bra att vara glad "hela tiden". Det är många som tycker/tyckt att jag är oseriös och oengagerad just p.g.a. det - och så har det aldrig varit. Jag är seriös men jag tycker inte att man ska behöva vara gravallvarlig för att andra ska se det.
Men det som jag egentligen tycker tycker är jobbigast med att vara "den ständigt glada tjejen" är att många får för sig att hon tål vad som helst - att man kan säga och göra vad som helst mot henne för hon tar ju aldrig illa upp - hon är ju jämt glad. Och det märks så tydligt vilka som faktiskt känner mig och vilka som bara tror sig känna mig. De som känner mig vet att jag har mått dåligt, att jag får svackor - precis som vem som helst. Och att skratten och leendena inte alltid faktiskt består av just glädje, utan att det de dagar som jag mår dåligt faktiskt bara är en täckmantel. Och de vet också att jag faktiskt är väldigt känslig. Jag tar illa upp av kommentarer som andra kanske tycker är skitsaker, som bara rinner av dem. Och det har alltid varit så - jag har alltid varit känslig, men det är väl inget man direkt kanske går runt och skyltar med? Det är inget som jag förknippar med positiva egenskaper. Känslig för mig är negativt, men återigen, skulle jag prata med någon annan om det, diskutera känslighet med någon så skulle jag säkert kunna börja se det positiva i att vara känslig också.
Kommentarer
Trackback
