QueenofDawn

Och hur kan du göra mig så glad?
Utan att ens träffa dig blir jag glad,
utan att ens se dig blir jag glad.
Det är inte kärlek. Det kan det inte vara.
Jag har aldrig känt såhär förut.
Jag blir glad av tanken på dig, men det är inte p.g.a. de där kärlekstankarna som man brukar ha, eller som jag har haft förut. Det är något speciellt.
Hur gör du? Vet du ens själv vad du gör?
Eller är det bara jag som påverkas av "ingenting"?
Jag blir glad av dig i alla fall, och när jag känner mig
ledsen så blir jag glad av att tänka på dig.
Jag är inte kär så jag förstår inte vad
som händer. Varför jag blir glad av dig.

"Colour me blue,
I'm lost in you.
Don't know why
I'm still waiting.
Don't know why I'm
still searching"

Jag hoppas att det var värt det. Att det du skrev till mig verkligen var sant. "Jag har lärt mig en läxa, och om du var min så skulle jag aldrig göra om det jag gjorde."

Det du gjorde, det sårade så grymt mycket. Jag älskade verkligen dig. Du var min första riktiga kärlek. Du var en person jag såg upp till. Allt du sa, allt du gjorde. Jag trodde ju på det. Att det "alltid" skulle vara vi. Det var ju så vi båda sa och du var faktiskt den av oss två som planerade mest. Du såg fram emot framtiden mest, och du hade bestämt dig. Din framtid skulle vara med mig. Men vad hände egentligen? Tvekade du på att du älskade mig? Jag kommer aldrig få ett svar, jag kommer aldrig få några svar på mina frågor för du verkar undra lika mycket som jag. Vad hände egentligen? Hur kunde det sluta som det gjorde? Vi älskade ju varandra, det gjorde vi verkligen och vi hade det jättebra. Men du behövde det här för att inse hur mycket jag betydde för dig. Kanske var det meningen, ödet kanske hade bestämt att det skulle bli såhär. Visst tänker jag på oss ibland, eller snarare det som en gång var ett "oss". Alla saker vi gjorde, hur roligt vi hade ihop. Vi var verkligen oss själva med varandra. Men något gick snett. Det höll inte ihop. Du sårade mig och det höll på att sluta i tragedi. Jag har bara en människa att tacka för att jag fortfarande lever och den personen hade ingen som helst anledning till att bry sig om mig. Personen kände mig inte ens. Men jag lever fortfarande tack vare den personen och idag är det inte jag som saknar. Det är du. Det är du som saknar mig.

Puss & Kram, Pärlan