Hjärter Dams Sista Sång
Hon vänder sig om när du vunnit
och solar i glansen
och hon äger styrkan
du alltid trodde var din
När tystnaden dånar som oljud
och stramar kring halsen
När rimfrosten glittrar
då står hon vid dörren och vill in
Det känns lite konstigt att vara hemma. Eller ja där mitt hem är. Hemma känner jag mig i Stockholm också. Det kommer nog alltid vara så att jag kommer sakna Stockholm lite varje dag. Det är ju trots allt väldigt annorlunda i jämförelse med Göteborg. Och det lät genast så negativt betonat. Jag gillar ju båda städerna, det gör jag. Men att ha bott 15 år i Stockholm gör nog att det är ganska naturligt att jag känner såhär. Jag längtar redan tillbaka faktiskt. Trots att jag i torsdags, när jag precis hade kommit hem till Sandra kände "Vad fan gör jag här? Jag vill hem." Den tanken försvann i nästa ögonblick och var som bortblåst resten av veckan. Den veckan fulländade hela sommarlovet och jag kan med handen på hjärtat säga att detta var mitt livs bästa sommarlov. Jag har inte gjort en massa speciella saker som är något att direkt berätta om men jag har gjort en massa saker som betytt saker, som jag velat göra. Som jag mått bra av att göra. Jag har hittat tillbaka till mig själv. Och nu känns saker riktigt, riktigt bra - trots att världen inte är något jag förstår mig på. Jag förstår mig inte på så mycket men jag känner mig trygg i mig själv för en gångs skull. Jag tänker inte hela tiden på min kropp, hur den ser ut, vilken vinkel som är snyggast osv. Jag känner mig bra som jag är. För en gångs skull.
och solar i glansen
och hon äger styrkan
du alltid trodde var din
När tystnaden dånar som oljud
och stramar kring halsen
När rimfrosten glittrar
då står hon vid dörren och vill in
Det känns lite konstigt att vara hemma. Eller ja där mitt hem är. Hemma känner jag mig i Stockholm också. Det kommer nog alltid vara så att jag kommer sakna Stockholm lite varje dag. Det är ju trots allt väldigt annorlunda i jämförelse med Göteborg. Och det lät genast så negativt betonat. Jag gillar ju båda städerna, det gör jag. Men att ha bott 15 år i Stockholm gör nog att det är ganska naturligt att jag känner såhär. Jag längtar redan tillbaka faktiskt. Trots att jag i torsdags, när jag precis hade kommit hem till Sandra kände "Vad fan gör jag här? Jag vill hem." Den tanken försvann i nästa ögonblick och var som bortblåst resten av veckan. Den veckan fulländade hela sommarlovet och jag kan med handen på hjärtat säga att detta var mitt livs bästa sommarlov. Jag har inte gjort en massa speciella saker som är något att direkt berätta om men jag har gjort en massa saker som betytt saker, som jag velat göra. Som jag mått bra av att göra. Jag har hittat tillbaka till mig själv. Och nu känns saker riktigt, riktigt bra - trots att världen inte är något jag förstår mig på. Jag förstår mig inte på så mycket men jag känner mig trygg i mig själv för en gångs skull. Jag tänker inte hela tiden på min kropp, hur den ser ut, vilken vinkel som är snyggast osv. Jag känner mig bra som jag är. För en gångs skull.
Hon är eldfast och stark
Hon är sårbar och öm
Hon kommer från främmande vidder
Hon stannar hos dig som en dröm
Det känns inte. Eller det kändes inte. Ingenting. Och det rådde inte ens någon förvirring för att jag inte kände. Det kändes så naturligt, så självklart att jag inte skulle känna. Jag känner inte. Inget. Ingenting. Jag känner ingenting. Kanske kände jag, men jag känner inte.
Men nya dagar väntar med nya tidsfördriv
och allting liksom kräver mera nu
så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv
älskade, älskade Du
Kommentarer
Trackback
