QueenofDawn

Jag lyssnade på radion för någon dag sedan och hörde en tjej säga att hon inte trodde att man någonsin kunde komma över någon som betytt väldigt mycket för en. Jag håller med henne. Det mesta hon sa om kärlek kändes som om det var jag som hade skrivit det. Som om de var mina ord som hon läste upp.

Jag tror inte heller att man kommer över någon helt när de betytt sådär otroligt mycket för en. Jag tror inte att jag någonsin kommer glömma bort dig, det låter så töntigt att säga det och egentligen skulle jag vilja säga det här direkt till dig så att du får höra det från mig och inte läsa det. Du tycker kanske att det är fruktansvärt jobbigt att höra men jag vill att du ska ta det som en komplimang för det är det finaste jag någonsin upplevt. Jag vet inte hur, varför, eller när men jag vet att Du är den första person som har berört min själ. Jag har haft mina sämsta stunder med dig men samtidigt de allra bästa. Du är - var - är fortfarande? - min bästa vän. Jag har pratat om allt med dig på ett sätt som jag aldrig har känt att jag kunnat prata med någon annan på. Det har känts så naturligt med dig bara. Att berätta för dig hur mitt psyke mår eller vad jag funderar över. Jag har inte berättat exakt allt för dig, men så mycket som jag har berättat för dig har jag aldrig berättat för någon annan. Du har helt enkelt berört min själ och jag kommer nog aldrig att kunna förtränga dig. Du är nog den person som känner mig allra bäst. Eller åtminstone så är det vad jag tror - trodde - fortfarande tror?