Det känns lite mer värdefullt sedan Du var här
Tv:n är på. Min flash player fungerar äntligen igen - tack vare pappa. iPoden spelar för fullt och lampan är tänd. Datorn är på, jag skriver, men jag vet inte vad. Jag skriver om vad som händer just nu i brist på bättre, roligare saker att skriva om. Onödigt kan tyckas för ögonen är så trötta och tunga att jag undrar vad som får dem att fortfarande se. Väntar de på något? Väntar jag på något? Och i så fall vad?
Jag tror att jag gör det. Jag väntar på något. Det har varit toppen i flera dagar nu men kanske har jag gått omkring hela sommaren och väntat på något och att det är det som gjort att jag mått så upp och ner, bra och dåligt. Är det väntandet som fått mig att hitta tillbaka till mig själv, till mitt liv, meningen med mitt liv? För jag känner det nu. Jag känner livsglädjen. Och det är precis som jag skrivit förut, det är så jag känner just nu. Imorgon kanske livsglädjen är på ett avstånd som gör mig ledsen men då vet jag att jag alltid kan hitta den igen. Det trodde jag inte för ett tag sedan. Då trodde jag att jag var förlorad i mig själv - föralltid - tills den dagen det skulle ta slut.
Men jag finns, jag lever, jag njuter av livet, jag uppskattar livet, mig själv, andra. Jag lever igen.
Jag lever på riktigt igen.
Och jag vet, för att andra har sagt det och för att jag intalat mig själv det, för att det finns något som driver mig till att tro det, att jag kan klara precis vad jag vill. Bara jag kämpar för det. Och jag har insett så mycket saker bara den senaste veckan eller ja de två senaste veckorna. Det finns människor som man inte klarar sig utan, inte bokstavligen talat men känslomässigt skulle man inte leva "på riktigt" om dessa människor inte fanns. Dessa personer finns med oss livet ut. Sedan finns det de människor som vi tror att vi behöver för att ha en chans att överleva - de människor som vi intalat oss att vi behöver för att de gjort så himla mycket för oss. De har varit så otroliga, gudaliknande, fantastiska varelser. Men i själva verket har vi fått för oss det för att vår egen osäkerhet har förträngt och bortsett från att vi är precis likadana. Att vi är minst lika bra som de där människorna som vi tror och intalat oss att vi absolut inte klarar oss utan. Och när vi inser att vi är precis lika otroliga, gudaliknande och fantastiska som vi trott att dessa människor varit så kommer förnuftet tillbaka och vi förstår att ett liv utan någon av dessa människor skulle gå att leva. Det skulle kanske inte vara det lättaste i början men man vänjer sig och snart glömmer man nästan bort dessa personer. Personerna glider ifrån oss. Jag glider ifrån Dig. Men du låter mig göra det. Du låter mig gå föralltid.
Jag lever igen och bara känslan av att vara trött känns härlig. Att tänka att snart släcker jag lampan, funderar på vilket konstigt inlägg jag just skrivit och att sedan somna gör mig glad. Jag är glad för att jag är glad. Och jag är lycklig för att jag är jag och att jag hittat tillbaka till mig. Det som jag trott att jag förlorat föralltid. Och om min kropp nu väntar på något så får den gärna fortsätta med det. Huvudsaken är att jag är "hos mig igen". Att jag känner att jag är jag igen. Att min kropp sedan går runt och väntar på något, det bryr jag mig inte om.
Godnatt och puss underbara, levande och galna värld
Jag tror att jag gör det. Jag väntar på något. Det har varit toppen i flera dagar nu men kanske har jag gått omkring hela sommaren och väntat på något och att det är det som gjort att jag mått så upp och ner, bra och dåligt. Är det väntandet som fått mig att hitta tillbaka till mig själv, till mitt liv, meningen med mitt liv? För jag känner det nu. Jag känner livsglädjen. Och det är precis som jag skrivit förut, det är så jag känner just nu. Imorgon kanske livsglädjen är på ett avstånd som gör mig ledsen men då vet jag att jag alltid kan hitta den igen. Det trodde jag inte för ett tag sedan. Då trodde jag att jag var förlorad i mig själv - föralltid - tills den dagen det skulle ta slut.
Men jag finns, jag lever, jag njuter av livet, jag uppskattar livet, mig själv, andra. Jag lever igen.
Jag lever på riktigt igen.
Och jag vet, för att andra har sagt det och för att jag intalat mig själv det, för att det finns något som driver mig till att tro det, att jag kan klara precis vad jag vill. Bara jag kämpar för det. Och jag har insett så mycket saker bara den senaste veckan eller ja de två senaste veckorna. Det finns människor som man inte klarar sig utan, inte bokstavligen talat men känslomässigt skulle man inte leva "på riktigt" om dessa människor inte fanns. Dessa personer finns med oss livet ut. Sedan finns det de människor som vi tror att vi behöver för att ha en chans att överleva - de människor som vi intalat oss att vi behöver för att de gjort så himla mycket för oss. De har varit så otroliga, gudaliknande, fantastiska varelser. Men i själva verket har vi fått för oss det för att vår egen osäkerhet har förträngt och bortsett från att vi är precis likadana. Att vi är minst lika bra som de där människorna som vi tror och intalat oss att vi absolut inte klarar oss utan. Och när vi inser att vi är precis lika otroliga, gudaliknande och fantastiska som vi trott att dessa människor varit så kommer förnuftet tillbaka och vi förstår att ett liv utan någon av dessa människor skulle gå att leva. Det skulle kanske inte vara det lättaste i början men man vänjer sig och snart glömmer man nästan bort dessa personer. Personerna glider ifrån oss. Jag glider ifrån Dig. Men du låter mig göra det. Du låter mig gå föralltid.
Jag lever igen och bara känslan av att vara trött känns härlig. Att tänka att snart släcker jag lampan, funderar på vilket konstigt inlägg jag just skrivit och att sedan somna gör mig glad. Jag är glad för att jag är glad. Och jag är lycklig för att jag är jag och att jag hittat tillbaka till mig. Det som jag trott att jag förlorat föralltid. Och om min kropp nu väntar på något så får den gärna fortsätta med det. Huvudsaken är att jag är "hos mig igen". Att jag känner att jag är jag igen. Att min kropp sedan går runt och väntar på något, det bryr jag mig inte om.
Godnatt och puss underbara, levande och galna värld
Kommentarer
Trackback
