Att kunna kontrollera kärleken är en omöjlighet och den dagen man lyckas med det är mystiken förstörd
Fly, fly, fly. Ja, det är vad jag skulle vilja göra. Fly härifrån. Fly från mig själv, från han, hon, den, det. Men mest av allt skulle jag vilja kunna fly från dig.
Jag är förvirrad - om det ordet ens räcker för att beskriva det hela. Jag tvivlar - på mig själv, på det här och på saker du säger. Det du säger går in i mitt huvud men ut minst lika fort. Ingenting fastnar - jo, allt negativt fastnar. Alla saker som får mig att låta dålig eller sämre än någon annan, de sakerna fastnar och de river långsamt sönder mig.
En del av mig säger att jag ska dra mig ur på en gång, ingenting får upprepas, inget av det förflutna får väckas till liv genom en repris. En annan del säger "Dra dig ur imorgon", och så är det varje dag och morgondagen är den dagen som aldrig kommer. En tredje del av mig säger "Stanna kvar och njut så länge det varar, tänk inte på det negativa som skulle kunna hända, tänk på det positiva som är nu." Men det går inte. Hade det varit så lätt hade jag inte skrivit om det, jag hade inte funderat på det. Vad ska jag göra? Jag är expert på att dra mig ur försent och på så sätt bli mer sårad än "nödvändigt". Jag är rädd för att förlora dig men jag är ännu mer rädd för att förlora mig själv ännu en gång. Och det är vår vänskap jag inte vill förlora, den betyder för mycket men är den värd det här?
Och det är som jag skrev, jag är inte besviken och inte arg - vad ska jag vara det på? Alla förväntningar som jag egentligen inte har eller som jag inte borde ha? Jag känner mig mest förtvivlad, för det känns som att jag inte duger till mer än vad jag är nu. Och det jag inte förstår är egentligen varför du ens nämnde något om dina känslor om du ändå inte ville ändra på något. Du hade ingen som helst anledning, du kunde ha varit tyst och låtit mig vara ovetande om du velat, men du berättade och nu undrar jag hela tiden "Varför?". Du kanske bara menade det för stunden, du inbillade dig att du kände så men sedan kände du hur fel det lät och ännu mer fel lät det när båda tyckte samma sak. Fel, fel, fel. Jag skulle behöva ett facit på oss. Se hur jag skulle ha gjort, vad jag gjorde för fel och kanske varför jag gjorde som jag gjorde istället för "det rätta". Jag känner mig totalt misslyckad, framför allt när du ser mig i ögonen och ser alla fel i mig.
Jag är förvirrad - om det ordet ens räcker för att beskriva det hela. Jag tvivlar - på mig själv, på det här och på saker du säger. Det du säger går in i mitt huvud men ut minst lika fort. Ingenting fastnar - jo, allt negativt fastnar. Alla saker som får mig att låta dålig eller sämre än någon annan, de sakerna fastnar och de river långsamt sönder mig.
En del av mig säger att jag ska dra mig ur på en gång, ingenting får upprepas, inget av det förflutna får väckas till liv genom en repris. En annan del säger "Dra dig ur imorgon", och så är det varje dag och morgondagen är den dagen som aldrig kommer. En tredje del av mig säger "Stanna kvar och njut så länge det varar, tänk inte på det negativa som skulle kunna hända, tänk på det positiva som är nu." Men det går inte. Hade det varit så lätt hade jag inte skrivit om det, jag hade inte funderat på det. Vad ska jag göra? Jag är expert på att dra mig ur försent och på så sätt bli mer sårad än "nödvändigt". Jag är rädd för att förlora dig men jag är ännu mer rädd för att förlora mig själv ännu en gång. Och det är vår vänskap jag inte vill förlora, den betyder för mycket men är den värd det här?
Och det är som jag skrev, jag är inte besviken och inte arg - vad ska jag vara det på? Alla förväntningar som jag egentligen inte har eller som jag inte borde ha? Jag känner mig mest förtvivlad, för det känns som att jag inte duger till mer än vad jag är nu. Och det jag inte förstår är egentligen varför du ens nämnde något om dina känslor om du ändå inte ville ändra på något. Du hade ingen som helst anledning, du kunde ha varit tyst och låtit mig vara ovetande om du velat, men du berättade och nu undrar jag hela tiden "Varför?". Du kanske bara menade det för stunden, du inbillade dig att du kände så men sedan kände du hur fel det lät och ännu mer fel lät det när båda tyckte samma sak. Fel, fel, fel. Jag skulle behöva ett facit på oss. Se hur jag skulle ha gjort, vad jag gjorde för fel och kanske varför jag gjorde som jag gjorde istället för "det rätta". Jag känner mig totalt misslyckad, framför allt när du ser mig i ögonen och ser alla fel i mig.
Kommentarer
Trackback
