QueenofDawn

Idag är det tisdag. Solen skiner  och därför tänkte jag sola lite idag. I eftermiddag ska jag fika med Matilda och efter det ska vi på Meeths som vanligt. Jag och J-fagsen, det är mysigt. Igår var mindre mysigt. Jag bråkade först med pappa, något som jag hatar mer än något annat för båda blir bara så ledsna men ingen säger det, vi går iväg och är sura/ledsna tills någon kommer och "parar ihop" oss igen. Och numera är det bara mamma som kan avbryta. Det är bara hon som kan börja prata om något annat och leda bort det negativa - men igår hade hon gått och lagt sig när jag och pappa inte kunde sova p.g.a. bråket. Och jag ville säga "Jag älskar dig" - jag säger det ju aldrig - men jag gör det, jag älskar Dig inte dina pengar pappa. Det känns bara så onaturligt att säga "jag älskar dig" sådär "utan anledning". Och jag är ledsen för det men jag säger det nästan aldrig till någon. Det är väldigt få som har fått höra det på riktigt från mig. Men jag älskar dig, och det vet du. Och jag gör det inte bara för att jag "måste", för att man "måste" försöka älska sin pappa.

Senare på kvällen bråkade jag, det var alltså stora bråkdagen igår, med J with Love - eller bråkade, jo jag tror jag kan säga att vi verkligen bråkade igår, för han blev i alla fall väldigt arg på mig. Jag borde ringa honom egentligen men klockan är inte särskilt mycket och helt ärligt vet jag inte vad jag ska säga och det är det som är hemskast.
"Förlåt för att jag är dum i huvudet och inte tror mig leva upp till dina krav som verkar skyhöga men som enligt dig själv inte ens existerar. Förlåt för att jag tänker för mycket på dig och att jag ägnar mer tid åt att sakna dig än att vara med dig eller prata med dig. Förlåt för min feghet som jag å andra sidan bestämt mig för att besegra och förlåt för att jag bara säger förlåt. Jag vet att du förväntar dig något helt annat. Något, inte smart sagt, men snällt för en gångs skull. Och om du inte räknat ut det redan så kommer jag sakna dig som jag vet inte vad fram till på söndag - en sockerbit på Arvika, klart jag vet vart det kan leda och det vill jag väl inte tänka på. Och det jag sa igår om skolan, jag vill inte alls att det ska vara så som det varit! Jag har faktiskt försökt prata med dig men det har nästan alltid kommit någon annan som du börjat prata med istället. Jag ser dig självklart inte som luft, men de gånger jag har pratat med dig har det bara känts som om du tänker något i stil med <<Vad fan sysslar du med, folk kan se att du och jag är kompisar?!>> Och då känner jag mig lagom uppskattad.
Och tack för alla gånger du pratat med mig, och tack så jättemycket för all hjälp du gett mig - det låter som om jag inte menar det men det är inte så konstigt för jag skriver det ju på bloggen - det bästa vore att säga det öga mot öga. Tack för att du finns helt enkelt. Du har blivit en del av min vardag, och ja jag är bortskämd med det - och du betyder så pass mycket för mig nu att jag inte kan se min vardag utan dig helt enkelt. Förstår du nu att du är viktig för mig? Det är dig jag har förtroende för, det är dig jag försöker få tag på när jag behöver prata om något. Det är dig jag vill prata med när jag mår dåligt, för det är du som får mig att rycka upp mig. Och jag hoppas att du nu kanske kan förstå varför jag ser upp till dig, varför du är så speciell."

Jag har alltså inget bättre än så att säga. Jag tycker själv att det är hemskt. Att min osäkerhet sårar folk, precis som du sa igår. Och förlåt om jag sårade dig. Jag trodde inte jag hade den "makten" att lyckas få dig att känna saker. Ibland verkar du så känslokall - mot mig. Ingen annan. Jag hör och ser ju hur du är med andra! Du skrattar aldrig på samma sätt med mig, du är aldrig på samma sätt med mig helt enkelt- och det är verkligen en bidragande orsak till osäkerheten. Den där osäkerheten som enligt dig låter oändlig. Det är den inte! Jag har självförtroende! Jag har det och jag kan visa det!

Nu blev det ett alldeles för långt inlägg men jag var tvungen att skriva av mig. Nu ska jag sola!

Törtelkärlek och regnbågar och kanske någon puss!