QueenofDawn

Det jag älskade med dig var friheten. Friheten av att inte vara din. Friheten av att du inte var min. Jag älskade dig för att vi tillät oss göra det. Vi tillät oss tycka om varandra utan att göra det komplicerat. Utan att binda ihop oss. Vi hade kunskapen om att det räckte. Vi kunde njuta av varandras sällskap utan att förstöra det genom kärleksförklaringar. Friheten.

Du hade älskat fågeln från den stunden du såg den till den dagen den dog om du hade låtit den flyga fritt istället för att låsa in den i buren. Nu är allt du har kvar buren och minnet från den stund du föll för fågelns skönhet. Fågelns skönhet som kom tack vare dess frihet. Att den hade friheten att sväva fritt i skyn. Men du var för rädd för att låta den vara fri; din rädsla fick dig att hålla den fången. Att hålla kärleken fångad. Det resulterade i att du slutade älska fågeln mer och mer för varje dag som gick. Dess skönhet försvann i samma takt som din kärlek till den. En dag var den död och det du saknade var dess skönhet som fanns innan du tappade modet. Skönheten som du nu har enbart i ditt minne.