Ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er
Jag känner mig så dum. Korkad. Inte utskämd men dum, väldigt dum. När jag väl är mig själv igen och när jag faktiskt är lite mer så som du kanske förväntade dig att jag var, så ignorerar du det. Jag visar att jag vill, men du bryr dig inte längre. Är det för sent? Ibland undrade jag varför jag tänkte klara det här. Och mitt svar blev att jag ville göra det för min skull. För att jag skulle känna mig bra igen - och samtidigt tänkte jag att du kanske skulle glädjas åt det också. Men jag kanske hade fel. Jag funderar inte mycket på dig längre, jag vet inte om jag saknar dig, jag vet inte om jag vill veta vad du tycker om mig längre. Du är en av de bästa vänner jag har, det är du verkligen. Jag pratar med dig oftare än med någon annan och på ett helt annat sätt än med någon annan - men ibland undrar jag om jag har några förväntningar på vår vänskap och ifall jag har det; är de för höga? Samtidigt är det det konstigaste, mest komplicerade förhållandet jag har till någon. Och det där lät fruktansvärt negativt men det menade jag inte; jag tycker det är både och. Det är spännande men samtidigt så svårt.
Jag tyckte om dig, eller var det den där "förälskningsfasen" som alla tjatar om? Sedan gick det över - eller går det någonsin över - finns det inte alltid en liten låga som kan tändas till liv igen? Det lugnade sig åtminstone. Och vart är jag nu? Hur känner jag nu? Det har jag ingen aning om. Att jag känner svartsjuka behöver inte betyda något. Det är mänskligt att känna svartsjuka och avund.
Ibland är jag helt säker på att en del av mig är alldeles för intelligent för att den andra resten av mig ska förstå sig på den. En del av mig är för svår för mig själv. Och då undrar man ju "Hur i hel*ete kan det vara så?" Samtidigt är det just det jag undrar med oss - och det låter så fel att säga oss för då låter det genast som ett kärleksförhållande på hög nivå - men hur i hel*ete kan vi vara så svåra och komplicerade? Om du vet vad du känner och vill och jag vet vad jag känner och vill och vi berättar det för varandra utan att bry sig om att vi kanske tycker olika, så kan vi nog lösa det här.
Nu ska jag lägga mig på balkongen och läsa. Nog för att kärleken är konstig men det är konstigare när man tror att man förstår sig på den.
Puss & kram, Pärlan
"Att vänta gör ont. Att glömma gör ont. Men att inte veta vilket beslut man ska fatta är den värsta av alla plågor"
Jag tyckte om dig, eller var det den där "förälskningsfasen" som alla tjatar om? Sedan gick det över - eller går det någonsin över - finns det inte alltid en liten låga som kan tändas till liv igen? Det lugnade sig åtminstone. Och vart är jag nu? Hur känner jag nu? Det har jag ingen aning om. Att jag känner svartsjuka behöver inte betyda något. Det är mänskligt att känna svartsjuka och avund.
Ibland är jag helt säker på att en del av mig är alldeles för intelligent för att den andra resten av mig ska förstå sig på den. En del av mig är för svår för mig själv. Och då undrar man ju "Hur i hel*ete kan det vara så?" Samtidigt är det just det jag undrar med oss - och det låter så fel att säga oss för då låter det genast som ett kärleksförhållande på hög nivå - men hur i hel*ete kan vi vara så svåra och komplicerade? Om du vet vad du känner och vill och jag vet vad jag känner och vill och vi berättar det för varandra utan att bry sig om att vi kanske tycker olika, så kan vi nog lösa det här.
"Kärleken är alltid ny. Det har ingen betydelse om vi älskar en, två eller tio gånger under våra liv - varje gång står vi inför en situation som är helt ny för oss"
Nu ska jag lägga mig på balkongen och läsa. Nog för att kärleken är konstig men det är konstigare när man tror att man förstår sig på den.
Puss & kram, Pärlan
Kommentarer
Trackback
