Woman like a man
Idag är en sådan där dag när jag inte känner lust för att göra någonting. Det skulle vara så skönt att bara sätta sig ned och läsa, men just nu har jag ingen läslust. Det enda som jag har lust för är att lyssna på musik och bara vara. Just nu vet jag inte vad det är med mig - jag känner knappt något. Självklart händer det att jag skrattar, gråter, är arg eller känner någon annan känsla men det har gått en vecka nu då jag knappt känt något. Det låter verkligen hemskt, som om jag mår dåligt, är deprimerad, inte mår bra. Men det är inte så. Det är flera som säger att det går över, att de också haft det såhär i några dagar. Men när går det över då? Och varför blir man såhär? Det var fem dagar som jag var "själv". Ensam på dagarna och med familjen hemma efter klockan fem. Dagarna var underbara och jag gjorde allt som jag verkligen ville och kände för att göra. Läste böcker, solade, plockade blommor, såg solnedgången, plaskade med fötterna i älven, målade naglarna hallonröda, lekte fotograf, lyssnade på all sorts musik, njöt av hur snygg min garderob är invändigt. Jag gjorde egentligen en massa småsaker - småsaker som betydde en massa, som gjorde mig glad - lycklig. Jag kände verkligen att jag hittade tillbaka till mig själv under de där dagarna. Jag blev mig själv igen. Och nu svarar jag på min egen fråga märker jag. "Varför blir man såhär?"
Jag hittade mig själv, jag hittade tillbaka till mitt jag och nu känner jag mig vilse. Jag kom inte ihåg att det "riktiga jaget" inte känner varenda lilla känsla vilket jag har gjort i flera månader nu. Jag är tillfälligt vilse i mig själv. Snart vänjer jag mig vid tanken på att det "förflutna jaget" är borta. Att jag faktiskt är mig själv nu och att det känns underbart. Jag har ju sökt efter vägen tillbaka till mig själv hur länge som helst och nu har jag funnit den. Känslan av att jag har nått mitt mål är överväldigande. Jag ville verkligen hitta mig själv igen och jag lyckades - och just nu när jag skriver det här så inser jag; det är verkligen såhär det är. Jag är tillfälligt vilse i mig själv, i min egen lycka, i att jag uppnådde mitt mål. För någonstans inom mig så trodde jag nog egentligen inte att jag skulle lyckas. Men jag gjorde det, och för en gångs skull känner jag faktiskt en känsla av att jag duger. Jag duger åt mig själv.
Nu ska jag faktiskt duscha, måla tånaglarna och äta chokladbollar. Bara för att smälta sanningen om att jag funnit mig själv. Tänk att jag inte förstått det förrän nu.
Puss
