Birds are leaving over autumn's ending, One of us will die inside these arms

Somebody told me
nearness
was the most 
important
thing in life
I didn't
believe him
But
he was right
just
 as usual


Jag känner mig så tom. Lycklig men tom. Jag vet inte vad jag ska säga, göra eller skriva. Och det jag allra minst vet är vad jag förväntas göra nu. Eller om jag förväntas göra något alls. Vad händer nu? Det känns lite antiklimax. Är det slut på jagandet nu? Är det roliga slut nu eller började det just? Jag kommer inte ihåg när min hjärna senast gick på högvarv samtidigt som den låg hundra år efter. Eller om det någonsin tidigare inträffat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0