QueenofDawn

Det är inte ofta. Eller jag vet inte om det någonsin har hänt - att jag gråter när jag läser en väns blogg. En väns inlägg om mig. Om oss. Hur vi "förlorat varandra". Det gör ont att säga det. Att skriva det gör ännu mer ont - som om man verkligen får in i huvudet att någonting hände. Något förändrades. Jag vägrar ändå att tro att vi tappat bort varandra.

Kommer du ihåg att vi sa föralltid? Vi föralltid. I vått och torrt. I bra och dåliga tider. Jämt. Oavsett vad. Det är svårt att hålla löften det vet båda. Men vi lovade väl aldrig något, vi ville väl alltid bara att det skulle vara så? Att vi skulle hålla ihop för att vi hade så roligt ihop, för att vi fick varandra att må bättre. Inga löften har brytits och ingen av oss två har försvunnit någonstans. Ingenting är borta. Det är fortfarande vi. Men vi vilar. Vi behövde nog växa på vårt eget sätt ett litet tag.
Och du borde veta att du inte är den enda som förlorar vänner. Vänner kommer och vänner går. Så är tydligen livet. Men jag är kvar, och jag är ingen annan, jag är hon som du känner. Det lovar jag.