QueenofDawn

Jag vaknade upp med världens ångest. En tyngd fick hela min kropp att kännas som flera ton. Jag ville helst av allt egentligen bara sjunka ner i sängen, genom sängen, rakt genom jorden. Få försvinna. Åtminstone få ångesten att försvinna. Men jag är inte den som ger upp, inte längre. Jag vet att man måste kämpa även om livet känns som ett helvete eller om man "bara" har en dålig dag. Och det var väl vad jag gjorde. Jag tvingade mig själv att gå upp. Ta tag i livet, ta tag i mig själv. Försöka skärpa till mig. Så jag skrev en lista på allt som ska göras. Efter det städade jag lägenheten. Det känns åtminstone bättre att ha pengar när man har ångest.

Det är det där talet på svenskan som gör mig orolig. Eller gjorde. Med ett enda ord lyckades mina föräldrar lugna ner mig, förmodligen helt omedvetet. Bloggen. Jag har massor av inlägg som innehåller en massa saker som jag kan prata om. Jag tycker ju sjuttioelvatusen saker om allt. Varför kom jag inte på det själv? Varför tänkte jag inte på bloggen som ändå är en ganska stor del av mitt liv. Det här är ännu ett bevis på att jag allt som oftast gör saker betydligt svårare än vad de är. Jag låser mig och hakar upp mig på småsaker. Därför älskar jag citatet ur Paulo Coelhos nya bok "Brida". "De enkla tankarna kommer till mig först när jag trasslat in mig i de komplicerade."  Klockrent. Talet oroar mig inte längre. Jag klarar det. Det vet jag. Och vore det inte extremt skönt att när jag åker iväg dessutom kunna tänka "Jag lyckades, jag vågade." Jag längtar till den dagen då de tankarna tar över min hjärna.