Håll ut
Det finns en mening med det här, det måste det göra. Det måste bara finnas en mening med allt. Jag läste i tidningen i morse eftersom jag inte hann det igår; att jag förmodligen är en av alla dessa ältare som finns. Jag ältar saker, har tvångstankar, intalar mig själv att saker är värre än vad de är. Den här gången kan jag inte rå för att jag tycker att det är jobbigt, det handlar inte om ältande och tvångstankar nu. Snarare vänskap, eller vad jag trodde var vänskap, det visade sig väl att vi inte hade så mycket gemensamt, att vi inte kände varandra så bra som vi verkade tro. Men jag vill lära känna dig nu. Jag har tiden och viljan, möjligheten vet jag dock inte om jag har. Har jag det? Det kändes väldigt konstigt, som en besvikelse när jag insåg att allt som jag trodde faktiskt var vänskap var något helt annat. Ingenting. Det var ingenting. Eller för stunden kanske det var något men att jag kände dig var fel av mig att tro, för det gjorde jag nog aldrig. Inte på det sättet. Åtminstone så känner jag inte den som du är idag även om jag skulle vilja göra det.
