Must I always be playing your fool?
Är det horoskopen som stämmer eller är det jag som undermedvetet följer dem? Det händer ungefär samma saker i mitt liv som horoskopen påstår i alla fall. Både positiva och negativa saker. Jag försöker bara intala mig att allt blir betydligt mycket mer positivt om jag tänker positivt. Men det blir så svårt ibland. För varför är det så lätt att börja tänka på något men betydligt mycket svårare att sluta? När man bestämmer sig för att sluta känns det som om man är beroende. Beroende av just den tanken. "Jag ska sluta tänka på det, jag ska det!" I nästa sekund blir man påmind. Hela tiden blir man påmind om det där man ska sluta tänka på. Man ska helt enkelt inte påbörja något som man vet att man inte kommer kunna avsluta. Jag tänker åtminstone aldrig göra det.
Imorgon är det fredag och jag borde kanske vara glad över att det är helg och ja, det är jag väl. Lite i alla fall. Jag får sova lite mer, jag kan ligga i sängen hela dagarna om jag vill det, jag kan göra det mesta. Men just nu känns det inte som någon rolig grej att det är helg. Jag vill glömma tidigare helger, allt som hänt tidigare. Nej, jag vill inte alls glömma. Jag vill komma ihåg varenda ord, varenda tanke. Jag fick åtminstone avsluta det själv. Jag fick säga hej då först. Jag fick som jag ville och jag kunde smällt igen dörren riktigt hårt och visat att jag är oberoende. "Man är enastående ensamstående". Men det är alltid så satans viktigt för mig att visa för alla andra att jag klarar av saker. Varför räcker det inte med att visa det enbart för mig själv? Jag klarar, jag kan, jag vill. Det jag vill kan jag klara av. Jag klarar allt och det här är inget undantag. Jag kommer att klara det, till skillnad från personen bakom dörren som jag smällde igen.
Imorgon är det fredag och jag borde kanske vara glad över att det är helg och ja, det är jag väl. Lite i alla fall. Jag får sova lite mer, jag kan ligga i sängen hela dagarna om jag vill det, jag kan göra det mesta. Men just nu känns det inte som någon rolig grej att det är helg. Jag vill glömma tidigare helger, allt som hänt tidigare. Nej, jag vill inte alls glömma. Jag vill komma ihåg varenda ord, varenda tanke. Jag fick åtminstone avsluta det själv. Jag fick säga hej då först. Jag fick som jag ville och jag kunde smällt igen dörren riktigt hårt och visat att jag är oberoende. "Man är enastående ensamstående". Men det är alltid så satans viktigt för mig att visa för alla andra att jag klarar av saker. Varför räcker det inte med att visa det enbart för mig själv? Jag klarar, jag kan, jag vill. Det jag vill kan jag klara av. Jag klarar allt och det här är inget undantag. Jag kommer att klara det, till skillnad från personen bakom dörren som jag smällde igen.
Kommentarer
Trackback
