Pang
Krasch
Som om jag inte var beredd på det? Jag kan inte påstå att jag blev chockad. Efter miljontals lyckliga sekunder behöver man tydligen en krasch - som en sorts påminnelse om att man fortfarande ska stå med båda fötterna på jorden. Jag vet många som skulle behöva en liten krasch nu och då. Folk som aldrig tycks råka ut för krascher. Jag sörjer inte. Jag vet att det är bra med en påminnelse om att stanna kvar här på jorden. Att inte drömma sig bort och bli en odräglig person. Jag gillar krascher, eller ja när jag inte längre påverkas negativt av dem förstås. Det där ledsna som kommer i samband med kraschen är väl inget annat än negativt - åtminstone för stunden. Hjärnan går på högvarv, hjärtat slår fortare än vad det borde när jag försöker sova. Kanske försöker kroppen bearbeta och reparera eventuella skador som uppkom vid kraschen. Snart blir det bra igen. Och jag vet ju att jag behövde den här lilla kraschen. För den var inte alltför stor, det kan jag verkligen inte påstå.
